Vid avgrunden

Sorgsen, 2005-11-02
Jag vandrade vägen fram
rakt, som man ska,
som alla förväntar sig.
Du gick vid min sida,
erbjöd vänskap och trygghet
och aldrig svek du
eller tog en annan stig.
Vid ett vägskäl
efter många års vandring,
kom våra steg att närma sig varandra,
vandra i samma takt,
mot samma mål.
Vi stod stilla en stund,
tvekade att lämna stigen,
men gjorde valet
att bryta mönstret,
gå mot nya mål,
spända, lyckliga, förväntansfulla.
Så just när vi vikit av,
klivit ut på den nya stigen
försvann marken under dina fötter
och avgrunden slukade dig,
hänsynslöst och utan förvarning.
Kvar står jag
med fötterna halvvägs över kanten,
tvekandes.
Vända om, gå tillbaka?
Hoppa?
Hälarna fast i marken,
tårna dinglandes över kanten, över avgrunden...