När orken tar slut

Lisa, 2005-10-10
Han fanns i mitt liv. Återigen efter elva års frånvarande. Vi hade tappat kontakten. Men så återupptog vi den för några år sedan. Sedan första ring hade vi varit bästisar. Men vår vänskap rann ut i sanden av olika skäl. Flickvänner, pojkvänner och förändring i våra liv helt enkelt.

Men nu fanns han äntligen vid min sida igen och dök upp just som jag mådde som sämst. Led av panikångest med agorafobi och utmattningsdepression. Ju mer vi talades vid desto mer kom det fram att han inte heller mådde bra. Och till slut förstod jag att han led av en mycket djup depression.

Vi var varandras stöd, kämpade tillsammans...men till slut orkade han inte längre. Han avslutade sitt liv och lämnade sin mamma, sin pappa och sina syskon inklusive deras familjer och sina vänner...och mig...kvar...stående med en sorg så blödande.

Den 21 januari 2005. Han blev bara 36 år gammal. Han hade så mycket att leva för. Och han var en sån underbar kille. Men hans självförtroende låg i botten och han såg inte sig själv som vi andra såg honom.

Jag saknar honom så oerhört mycket. Det gör så ont. Dom första två månaderna är dimmiga. Sorgen var så hemsk. Den är fortfarande hemsk. Men nu kan jag ibland minnas honom med ett leende. Det kunde jag inte förut.

Jag gråter fortfarande mycket av och till. Och jag kommer alltid att göra det. I resten av mitt liv.

Jag saknar dig så, J!!!