Ett år utan min pappa

Jennifer, 2005-11-05
...Sorgen i mitt hjärta...

Det är dryga ett år sedan pappa gick bort nu. Den 20 september 2004 kl. 23.55 dog han. Min pappa. Död. Borta...för alltid. Det är fortfarande helt obegripligt att få in i huvudet. Han kommer aldrig mera tillbaka. Jag komer aldrig att ringa hem till dem och det är pappa som svarar. Jag VET ju - eller jag borde veta - att det är så, men ändå hoppas jag. Jag hoppas på att vakna en morgon och att allt bara varit en sjuk och mycket lång mardröm. Nu är det ju inte så, och under korta känslomässiga svackor inser jag att den bistra, kalla jävla sanningen som råkar vara mitt LIV faktiskt är ett faktum. Jag har ingen pappa mer. Han är DÖD.

För bra precis ett år sedan stod jag i ett rum bara ett par hundra meter härifrån och höll hans kalla, vita hand. Jag hörde honom rossla och stirra tomt framför sig. Jag skulle precis åka hem för natten med min sambo och vår lille bebis som då var 4 månader. De hade just gått ut i bilen och jag pussade pappa hejdå, och sa att jag kommer tillbaka imorgon. Jag minns inte varför jag förstod att jag skulle stanna. Han andades annorlunda, om möjligt mer ansträngt än innan. Blicken var fast fixerad mot taket, och han log lite grann. En stund innan hade han pekat upp mot hörnet av rummet, leendes. Jag undrade efteråt om han såg änglarna komma för att hämta honom. Jag tog hans hand och jag höll den när han dog.

Tänk dig själv in i det. Ärligt talat, gör det. Tänk dig en av de människor du älskar mest av allt ligga livlös, apatisk, vitlila i huden, döende i en sjukhussäng. Det må vara din sambo, din mamma, din pappa eller - gud förbjude - ditt barn. Tänk dig att du är vid hans eller hennes sida så mycket du kan. Tänk dig att du måste badda hans eller hennes läppar med vatten, för att han är så uttorkad att huden spricker. Huden i ansiktet är genomskinlig och liknar pergament.
Personen som ligger framför dig är din förebild. Det är någon du sett upp till och avgudat under hela ditt liv. Det är en människa som aldrig varit dum, utan alltid ställt upp. I vått och torrt. Världens bästa.
Du står alltså vid sängkanten och tittar på de fysiska fragmenten av en underbar människa.
Du pussar hans eller henns panna och säger att du älskar honom.
Du känner den sterila lukten av avdunstande medicin från hans kallsvettiga kropp.
Du håller honom i handen när han dör.
Du bevittnar hur hans vackra själ lämnar hans utmärglade kropp som fått lida så mycket.
Då dör även en del av dig själv. För alltid.

Jag fattar inte hur jag står ut med ett liv utan min pappa! Det har gått ett år, och det blir inte bättre. Han är död och han kommer aldrig mer tillbaka. Fastän jag upprepar detta om och om och om igen, så kommer jag på mig själv med att t ex strötitta efter en födelsedagspresent till honom. Hur sjukt är inte det? Jag var där när han dog. jag har varit med om urnsättning och begravning. Ändå funderar jag på julklapp, om ens för en kort sekund? Det är inte klokt. Jag är nog inte det. Klok alltså. Eller rättare sagt är jag antagligen jäkligt bra på att vägra inse fakta. I stället blir jag - om än korta stunder - sur, arg och irriterad över skitbagateller vissa dagar. andra dagar gråter jag för ingenting. Jag har inte på långa vägar den tolerans och den empati jag en gång haft. jag har blivit hård. Inte mig själv riktigt. Så är det väl: det måste ut på något vis. Tyvärr kan man inte tvinga ner Sorgen i en stor svart säck och knyta igen, för Sorgen tar sig tamigfan ut genom något litet hål och pestar ner.

Jag HATAR cancer. Det är en fruktansvärd sjukdom. En lömsk varelse som växer från ingenstans i din kropp och tar över centimeter efter centimeter... Växer och växer, utan att först ge sig tillkänna. Den förgiftar och dödar dig långsamt inifrån...som ett sjukt rovdjur. Din kropp ger sakteliga upp, även om man skulle önska att Döden skulle komma snabbare, när den nu måste komma. Ju längre tid det tar, desto mer lidande. Sjukdomen som äter upp dig inifrån blir du inte av med...och den kommer oftast att vinna i det långa loppet.

HELVETES FAN.

Livet går vidare. Jag måste leva vidare - och det vill jag ju så klart också. Jag har ju mina underbara barn, min fina Tias och min FINA FINA MAMMA. Men jag vill ju att pappa ska vara här. Mina barn har ingen morfar. Jag har ingen pappa..och min mamma är ensam. Det är så sjukt jävla orättvist! Varför ska satans jävla våldtäktsmn och pedofilsvin få leva, när en underbar själ som min pappa var tvungen att dö!? Jag vill så gärna tro på en högre makt, men det är svårt att göra det under rådande omständigheter. Samtidigt tror jag fortfarande att det finns en mening med allt som sker. ... Men VAD...?

Jag måste sova nu. Man måste ju det, även om det varit dåligt med det sista tiden. Sovit har jag i och för sig, men det är jobbigt med drömmarna som man aldrig vill ska ta slut. I drömmen lever min Pappa fortfarande och jag vill aldrig att det ska bli morgon igen.

I drömmarna och tankarna lever du alltid, pappa.
Din själ bor här.
För alltid.
/Din J.