Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2018-08-19 skrivet av Lillasyster

Helt plötsligt så är jag bara storasyster ..

Det är snart tre år sedan min storebror gick bort hastigt. Jag har fortfarande samma känsla i kroppen som när jag fick ta emot beskedet att läkarna inte kunde göra något. Det är som om min sorg bara blir tyngre. Ett tag klarade jag av vardagslivet, gick och gjorde saker, träffade vänner m.m. Men nu för tiden klarar jag knappt något, allt är en panikkänsla. Om jag skall göra något eller åka någonstans får jag tankar om att jag kommer vara med i en bilolycka eller om ja skulle få för mig att resa kommer jag fastna på planet (därför åker jag ingenstans) ..
Jag bara undrar om det någonsin lättar? Jag har inte gått och pratat med någon då jag själv upplever att jag inte kan prata om det som hänt .. I år fyllde jag 31, lika gammal som min storebror var när han dog .. Det känns otroligt konstigt.
Är det någon som har haft liknande känslor som mig?

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2018-08-04 skrivet av Marie-Louise

Saknaden och sorgen känns oändlig

Vet inte hur jag ska klara detta. Min man gick bort den 22 juli. Det var inte oväntat. Han var länge mycket sjuk och den senaste tiden bodde han på ett äldreboende. Men han fanns, och vi hade så fina stunder, när jag var hos honom. Varje dag under lång tid. Vi har haft ett fint och mycket kärleksfullt äktenskap i 33 år och saknaden känns oändlig. Jag kan knappt andas, sover dåligt, ingen aptit och när ska jag prata med banker, försäkringsbolag, begravningsbyrå mm mm. så har jag svårt att prata. Börjar bara gråta.
Barnen har hjälpt mig med mycket men de har ju sina liv med barn och arbeten, så jag måste ju försöka själv också. Har inte många vänner, och nu är det semestertid då många är bortresta. Hur orkar man ta sig framåt, när sorgen känns övermäktig?😔

Till gästboksinlägget
48 kommentarer  
2018-07-30 skrivet av Monika

Varför

Min sambo sen 24 år tillbaka omkom på sitt jobb han drunknade i en kraftdamm . Han åkte som vanligt till sitt jobb på morgonen men kom aldrig mera hem . Han hittades dagen efter . När polisen kom med beskedet så var det fruktansvärt . Han blev bara 59 år . Han kunde haft många år kvar att leva . Saknaden efter honom är stor . Känns overkligt att han är borta . Det är snart 11 veckor sen det hände . Vet inte hur man ska orka känns hårt att leva resten av sitt liv utan honom .

Till gästboksinlägget
6 kommentarer  
2018-07-19 skrivet av Kaos

Min fru dog för en vecka sedan

Det känns fortfarande surrealistiskt att skriva det, att hon dog, men så är det. Som en blixt från klar himmel och ännu inte fyllda 40. Vi har små barn och de gör att dagarna ändå går, att det finns mening i saker.

Jag vet att man borde gå och prata med någon och det ska jag göra men först ska jag se till att barnen får stöd. Men det är så förbenat svårt att få stöd. Det som vården kan komma med är att vi ska vända oss till Svenska Kyrkan.
Hur har andra gjort för att få samtalsstöd? Måste man fixa sådant på egen hand?

Eller är det bättre att finna andra i liknande "situation" och prata med? Och finner man dem?



Till gästboksinlägget
19 kommentarer  
2018-07-19 skrivet av NH

En vecka sedan du plötsligt lämnade oss..

Min stora kärlek i livet, framtida man och bästa vän omkom i en olycka för en vecka sedan. Jag ser verkligen inte hur man ska orka fortsätta. Vi har barn och man försöker kämpa för dom, men det känns bara så meningslöst och förjävligt rent ut sagt. Vi skulle ju leva hela livet tillsammans.. fyfan..

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">