Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2017-01-23 skrivet av Stina

Har inte gått över för mig

Det har gått mer än två år sen han dog, om jag vetat då hur otroligt jobbigt det skulle bli...tur man inget visste.
Det är fortfarande skitjobbigt att vara själv om allt, skjutsa hämta barn, läxor, hus, panna, papper...
För alla andra har liksom sorgen gått över, inget som någon tänker på längre. För mig är det fortfarande högaktuellt, blödande öppet sår.
Lite extra stressigt en dag så sitter jag och gråter när kvällen kommer.
Ingen vill prata om det längre, de slipper såklart, jag undviker artigt allt prat om olyckan och sorgen.
Vill inget hellre än att älta och älta. Mina fina trogna vänner stubbarna och träden får höra allt om och om igen under mina långa turer med hundarna :) De tröttnar aldrig, varken stubbar, träden eller hundarna.

Testade att tala med en kurator, KBT, fattade absolut inget, hon svamlade på och ritade tidslinjer och jag försökte hänga med i hennes tänk...tyvärr för mycket knäck i den hjärnan nuförtiden så det gick inte, det gav jag upp.
Träden får ta...

Till gästboksinlägget
4 kommentarer  
2017-01-06 skrivet av inger

Hur mycket kan en sorg tära?

Känner så väl igen mig, det Ni har skrivit. Under jul o nyår har jag träffat både barn o vänner. Har upplevt att det gått bra. Har haft både influensa och magsjuka.
Så här tretton dagar efter jul, kommer sorgen med krafttag. Alla påminner mig om att det är nytt år och nya tider. Som jag känner mig just nu, ser jag inte fram emot så mycket. Det är fem månader sedan min älskade man dog i sin cancer.
Vi alla som är med på denna sida, får pyssla om oss så gott det går. Ta en dag i sänder och inte ha några krav på oss.
Jag tänker varje dag, andra har klarat av sorg, då måste jag det också.
Var rädda om Er, bästa Vimilare. Vilken lycka att denna sida finns. Att skriva av sig på. Kram

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2017-01-03 skrivet av Monica

Vem är jag nu?

Förlorade min älskade man på julafton och befinner mig i värsta kaoset.Saknaden gör så fysiskt ont, vet inte vad jag skall ta mig till? Känner mig livrädd inför begravningen och vet inte hur det skall gå? Vi hade varit tillsammans i 29 år och gifta i 25 år, vem är jag?

Till gästboksinlägget
11 kommentarer  
2017-01-01 skrivet av Ewa

Saknad

Den 15 december var det 44 år sedan en vad jag trodde blyg 17-åring som kom till scouterna och frågade om han fick följa mig hem. Jag var då 14 år. Inte var detta någon blyg gosse. En glad,skojfrisk,charmig,härlig typ med en underfundig humor,men samtidigt lojal,stark,trygg,omtänksam,kramgo och trogen.
1981 gifte vi oss i kyrkan och lovade varandra trohet fram till döden skulle skilja oss åt. På bröllopsnatten blev vår första dotter till. Lyckan visste inga gränser.
I februari 2016 fick vi ett första besked att cancern upptäckt i januari hade spridit sig. Rädslan sorgen förvivlan slog rot. Den 18 februari bestämde jag mig för att inte jobba på ett tag. Den 26 april tog min Bosse sitt sista andetag efter en svår tumultartad sjukdomstid med dåligt bemötande från vården inom både landsting ock kommun. Empati, kompetens och förståelse för svårt sjuka blev tydligt. Jag blev rädd av upptäckten av denna nedmontering av vår fina svenska vård.
Har själv arbetat inom vården i över 30 år, m...

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2016-12-31 skrivet av Maria

Bröllopsdag, resa & nyår

Tänk tiden sedan han försvann har rusat fram men ändå gått så långsamt. Konstigt, overkligt & sorgligt.
Vi hade sedan nyår förra året planerat en resa till London över nyår & trots det som hänt så bestämde barnen & jag att den skulle genomföras enligt plan. Så här är vi nu. <3
Igår var vår bröllopsdag (11 år) & vi skulle firar den här, i staden vi älskar. Jag & barnen firade vår dag med ett besök på vår favoritrestaurang, precis som han hade tyckt om.
När man sörjer med aktiva tonåringar i huset så måste mycket av sorgen omvandlas till energi för att orka fortsätta leva. Jag måste inte vara stark för dem för de är så starka men jag måste vara stark för oss. Barnen sörjer inte på samma sätt som jag & alla sätt är bra sägs det.
Vi har bestämt att fullfölja de planer vi hade gjort upp tillsammans, vi hör det för att han skulle velat det & för att det ändå känns som att vi gör det tillsammans. Det känns bara som att vi har mycket att berätta när vi kommer hem.
#kärlekeärevigsak...

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">