Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2016-11-20 skrivet av Catharina

Saknar dig!!

Det känns som om man står ensam på perrongen!! Tågen sveper förbi med människor som lever sina liv!!
Mitt liv har stannat här!! Saknaden av dig min älskade
Lasse är så stor!! Mitt hjärta känns som en tickande bomb!!! Är rädd att det ska sprängas!!!!

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
2016-11-17 skrivet av Susan Steensbjerre

7 månader idag

Att tiden skulle göra lättare, nej!
Har överlevt men lever inte.
Chocken är lika stor och kvävande ännu.
Att gå vidare...varför?

Min man dog i april, fick sin diagnos förra julen när han låg inlagd på sjukhus. Så det här blir andra julen utan honom...sägs ju att de första högtiderna är värst...men vet ju att den här julen blir lika hemsk.
Han började bli sjuk redan för flera år sedan, men ingen läkare tog hans symptom på allvar. Panodil och lär dig leva med smärtorna typ.
När han till slut fick diagnosen Gpa, förr Wegeners, så var den för aggressiv att stoppa och det tog bara 4 månader tills han inte orkade mer. Njurar, lever, och lungor var slut och ett flertal strokes. Den sista hjärnblödningen var för stor att operera. Då hade han åkt ambulans in till akuten, den kom efter 35 minuter, vi bor 1 mil från sjukhuset.
Efter 7 timmar såg han en läkare som ville skicka hem honom, men han var så yr och ville stanna. Blev medvetslös under natten och på förmiddagen 17 april kl 11 ...

Till gästboksinlägget
3 kommentarer  
2016-11-16 skrivet av Liisa Nilsson

Min finaste livskamrat i 49 år finns inte mer

Det gör så ont så ont. Min man finaste Janne lämnade mig tidigt i måndagsmorgon efter 9 1/2 månads sjukdom i cancer i matstrupen nära magsäcken. Ett halvår gick allt så bra, vi reste till Nice där vi en gång förlovade oss. (1969)vi var till Gotland och Finland och njöt av sommaren på vårt sommarställe.Behandlingar gick bra och vi båda trodde att cancern skulle kunna hållas i schack. Men för en och en halv månad sen började tillståndet för Janne försämras drastiskt. För en vecka sen fick vi veta att i stortsett allt i kroppen hans var angripna. Han fick svårare och svårare att andas.Slutade äta kunde knappt dricka nåt. Så i söndags natt 04.15 tog han sitt sista andetag. Det känns så otroligt overkligt. Det gör så ont, det är så tomt.Hur ska man fortsätta.....? Gråten är i halsen och tårarna rinner hela tiden och ångestklumpen gör sig påmint titt som tät.
Vår kärlek till varandra har alltid varit så fin, vi var så samspelta i livet. Kram till er som läser detta

Till gästboksinlägget
11 kommentarer  
2016-11-10 skrivet av Lillian, kontaktperson i region mitt

VIMIL-träff i Huskvarna

Välkommen till en VIMIL-träff i Huskvarna lördagen den 12 november kl. 14-16. 
Vi ses på Kroatorpet, http://www.kroatorpet.se, som ligger alldeles intill motorvägen. Vi sitter en trappa upp till vänster, håll utkik efter Vimil-flaggan.

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
2016-11-07 skrivet av Peter

Tre veckor..

I morgon är det tre veckor sedan mitt livs kärlek somnade in. Hon var 39 år, urstark och otroligt tapper i kampen mot cancern, men nu är hon borta medan jag och barnen är kvar. Trots de underbara barnen och många vänner är sorgen, smärtan, tomheten, saknaden och ensamheten helt obeskrivlig. Hon var verkligen min livskamrat. Kärleken, respekten och förtroendet oss emellan var gränslöst.

Är det ens möjligt att överleva? Jag förstår verkligen inte hur det ska gå till.

Till gästboksinlägget
6 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">