Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2018-07-11 skrivet av Birgith

Min make är borta!!!

Min älskade make har lämnat mej för evigt....i fredags 6/7 2018 förlorade han kampen mot cancern. För två år sedan fick han prostatacancer och hade spridning av metastaser i skelettet. Då gick han igenom en tuff cellgiftsbehandling som gjorde att hans värden blev bra. Visserligen tog han var tredje ett implantat som skulle hålla undan metastaserna. Men de kom igen och smärtan i skelettet kom och i raketfart...sedan spred det sej till levern. Just nu är jag bara tom och jag oroar mej så över ekonomin...hur ska det gå? Hans 3 döttrar kommer de att följa testamentet som vi skrivit där vår vilja är att den efterlevande ska få leva i orubbat bo??? Vi har ju inte direkt haft den bästa kontakten. Det är så mycket formalia som man ställs inför direkt när man bara vill sörja.... ibland känner jag mej stark och i andra stunden så är jag längst ner i botten.... Men jag hoppas att tillsammans med er kunna komma vidare.

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2018-07-06 skrivet av Yvonne

Saknad

Respons på ”Årsdag” av Linda.
Jag förstår dig precis, jag miste min älskade make för ca 2 år sen. Också lättad för hans skull efter att han genomlidit obotlig cancer men saknaden efter honom är obeskrivbar. Man lever som i en bubbla. Jag lever, men ”lever” inte hela tiden som omgivningen verkar tro. Ingen frågar länge hur jag har det i livet... men det kanske man inte kan begära? ..

Till gästboksinlägget
4 kommentarer  
2018-07-06 skrivet av maria

kära pappa

Kära pappa snart är det ett år sedan du gick bort. Det har varit ett tufft år. Inget stöd eller förståelse från min syster. Önskar min bror levt han hade förstått. Vad jag saknar dej och att kunna ringa. Livet känns inte lika bra. Jag tror du har det bra. Jag kämpar på men det är svårt. Kära pappa du betydde mycket för mej. Din Maria.

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
2018-07-05 skrivet av Katarina

Livet är så orättvist!! Varför??

Lite mer än 2 månader har gått sen min man, 48 år gammal, föll ihop här hemma och hans liv gick inte att rädda. Han hade veckan innan sökt hjälp för misstänkt hjärtinfarkt. En del prover togs, han fick morfin och då hade han verkligen ont för jag vet ingen annan människa med så hög smärttröskel som min man. Han blev hemskickad några timmar senare med orden att det var stress och att han skulle vila mer....han tog dessa orden på allvar och det gick bara inte att få honom att söka hjälp igen trots att smärtorna i bröstet och ryggen inte gav med sig. Det var ju stress hade dem sagt. Sjukhuset håller på att utreda sig själva och en Lex Maria lär det bli. Mår ju inte bättre precis av det. Han har verkligen lämnat efter sig ett kaos i alla dess kategorier. Jag fattar inte hur jag ska hitta tillbaka till livet. Känner att jag fortfarande andas endast tack vare mina barn som tack och lov är vuxna, 22 och 25 år gamla, men ändå. Vår yngste son var ju den som försökte rädda hans liv medan jag ...

Till gästboksinlägget
3 kommentarer  
2018-07-04 skrivet av Linda

Årsdag

Idag mår jag exakt som jag gjorde för ett år sen. Jag genomlever den dagen antar jag. Ont i hela kroppen och svårt att andas. Lättad för min mans skull men samtidigt uppriven av saknaden. Alla känslor i konflikt. Sorgen efter en älskad är det värsta man kan behöva genomgå. Väldigt få personer runt mig vet hur det är och deras värdsliga problem ter sig så obetydliga. Vem bryr sig?

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">