Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2016-12-11 skrivet av Elisabeth

Tungt

Nästan fem månader sen min man gick bort. Vi visste att tiden var utmätt när vi fick diagnosen för ett år sedan i november.
Vi levde fullt ut hela våren, gjorde allt vi orkade.
Nu är det så jobbigt. Jag vet inte vad jag ska göra med mina känslor. Jag har mina barn som ringer ofta för att höra att allt är bra men jag vill inte belasta dom med det värsta. Jag vet att de också sörjer och saknar sin pappa. Pappa som alltid ställde upp vilken tid som helst, som alltid hade lösningar på allt.
Nu förbereder vi julen, jag steker köttbullarna och lägger in sillen, allt som min man alltid gjorde. Då blir tomheten så påtaglig. Jag måste igenom detta mörka hål och tro att det blir bättre.
Mina vänner finns där men det finns många stunder när ensamheten kryper på: fredagsmyset med god mat och gott vin, lördagen med umgänge och söndagen med aktiviteter och promenader.
Det är svårt att be om hjälp och inte vill jag belasta nära och kära.si
Nu stundar julen och min födelsedag och jag känner...

Till gästboksinlägget
6 kommentarer  
2016-12-11 skrivet av Liisa

Tårar

Mitt hjärta och allt,finaste Janne,begravdes i fredags. Nu är det så fruktansvärt tomt och gör så ont i mig. Seremonin var så fylld av kärlek och tårar med många fina vänner från när och fjärran.Hur mycket tårar finns det i en människa? Ångesten i bröstet gör så ont så ont...Kram på er där ute från en ledsen Liisa

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
2016-12-06 skrivet av Lillian, kontaktperson i region mitt

VIMIL-träff i Huskvarna

Välkommen till sista VIMIL-träffen före jul i Huskvarna lördagen den 10 december kl. 14-16.
Vi tänker äta en jultalltrik gemensamt, men vill du äta något annat går det självklart bra.
Ring och beställ din jultallrik 125 kr på tel. 036- 13 22 86, ange VIMIL.

Vi ses på Kroatorpet, http://www.kroatorpet.se, som ligger alldeles intill motorvägen. Vi sitter en trappa upp till vänster, håll utkik efter Vimil-flaggan.
Varmt välkommen!
Anette och Irma, VIMIL-värdar

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
2016-12-05 skrivet av Margareta Kristoffersson

det gör fortfarande så ont

Jag miste min man i cancer 2014,han fick somna in hemma.😢 det var en fruktansvärd tid att se sin älskade man bli smalare och så hjälplös, in å ut från sjukhuset hela tiden nästan, vi var mitt i livet min man var 62 år när han dog, vi hade så mycke mera att ge varandra, jävla cancer 😢😢😢har inte hittat mig själv ännu och saknaden är otrolig ännu, det gör jävligt ont än och funderar när kommer det att kännas betre

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
2016-12-02 skrivet av Maria

Jag vill bara skrika

Jag vet egentligen inte vad som hände. Allt var som vanligt & vi åt middag tillsammans med barnen, pratade om semester, resor & annat vardagligt. Några timmar efter att vi sagt god natt & somnat vaknade jag (kl 02.01) av att någonting inte var som det ska & upptäckte att min man hade svårt att andas & hade något typ av anfall. Jag kastade mig över telefonen & ringde 112 samtidigt som jag såg att hans läppar var blå. Jag skrek & barnen vaknade & kom springande för att se sin pappa ligga i plågor medan jag påbörjade HLR i ren panik. Efter kanske 15 minuter kom räddningspersonal & tog över & de kämpade i över en timme innan vi fick veta att det inte var någonting mer som de kunde göra.
Patrik, mannen i mitt liv, min ungdomskärlek som jag träffade när jag var 16 & han 17, hade lämnat mig & våra två barn vid 45 års ålder! Frisk, sportig, inga sjukdomstecken, inte ens en liten förkylning. Han bara dog!
Såhär är jag nu i en värld som är upp & ner, i ett liv som inte är vad vi planerade ...

Till gästboksinlägget
7 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">