Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2016-08-23 skrivet av Caroline

En liten fråga

Jag är nyfiken på denna sida. Jag förlorade min sambo i mars i år. Och är nu ensamstående med 2 små barn.
Jag undrar lite hur gamla personer här inne är?
Många grupper som jag kontaktat har alla vart mycket äldre än mig och känner inte riktigt någon gemenskap.Och jag vill gärna komma i kontakt med personer i min ålder att hitta någon som förstår och som man kan prata av sig med. Kanske någon som har små barn och vet hur det är och vad man går igenom
Jag själv är 35år

Till gästboksinlägget
9 kommentarer  
2016-08-20 skrivet av Helén

Ensam, alltid ensam...

Förlorade min älskade man i april i år, hjärntumör av värsta sorten! Jag trodde jag var förberedd men såklart går det inte att förbereda sig för det slutgiltiga. Min man blev personlighetsförändrad det sista halvåret och det var fruktansvärt. Känslan av att någon som varit min stora trygghet, varma famn och livskamrat sedan 35 år plötsligt inte bryr sig om något längre går inte att beskriva. Vi gjorde allt tillsammans och trivdes så bra i varandras sällskap att vi inte hade så stort behov av andra. Nu sitter jag själv, fyller mina dagar med olika projekt för att hålla en del tankar borta. Lagar mat själv, äter själv, sover själv ...allt själv. Gråtit så mycket att tårarna tar slut för en stund, för att efter några dagar komma tillbaka igen. Kan inte förstå att han är borta för alltid, det går helt enkelt inte! Den tanken är för stor! Första tiden sörjde jag min sjuka, personlighetsförändrade man, men nu har jag börjat sörja och sakna min man som han egentligen var. Snart är det dags...

Till gästboksinlägget
12 kommentarer  
2016-08-19 skrivet av Liz

Peter min älskling

Nu är det snart 2 månader sedan min älskade gick bort och jag mår sämre och sämre mentalt. Peter var sjuk i tre år men Man är aldrig förberedd. Jag är glad att vi har vår stora schäferhund så jag tar promenader med honom. Men han var förvirrad i början när inte hans husse fanns där längre. Nu vaktar han mig mer än någonsin. Jag bröt ihop på jobbet och tog nu steget att gå till min läkare. Hon sjukskrev mig i tre veckor och sa att jag ska inte jobba nu. Fick lugnade och sömntabletter och ska gå på samtal. Hoppas detta ska hjälpa mig ur min ångest en bit på vägen iaf.
Min älskade Peter, gud vad jag saknar dig, mitt hjärta. Hur ska jag orka leva utan dig, du min stora kärlek.

Till gästboksinlägget
4 kommentarer  
2016-08-17 skrivet av Marie Grahn

Hjälplöshet

På dagen sex veckor sedan du dog. Aldrig att jag trodde att det skulle göra så fysiskt ont att ha sorg. Att kroppen styr totalt över skallen. Trodde att två år av sjukdom skulle förbereda mig på något sätt, men nej.

Till gästboksinlägget
7 kommentarer  
2016-08-16 skrivet av Liz Elovsson

Sammanbrott

Idag är en fruktansvärd dag. Allt rasade. Jag bröt ihop flera gånger på jobbet, sjukskrev mig och gick hem. Jag bara gråter och gråter. Sju veckor har gått och jag mår sämre och sämre.Äter inte som jag borde, sover inte som jag ska, så trött, så trött. Huvudvärk, yr. Min älskade Peter är borta men jag fortsätter att ropa efter honom , pratar med honom. Jag som alltid varit så stark mentalt när Peter levde. För oss båda. Jag är inte stark längre, inte ens för min egen skull. För det känns meningslöst. Idag är en jobbig dag.
Längtar efter dig, Peter , min älskade man.
Din Liz

Till gästboksinlägget
5 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">