Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2016-12-05 skrivet av Margareta Kristoffersson

det gör fortfarande så ont

Jag miste min man i cancer 2014,han fick somna in hemma.😢 det var en fruktansvärd tid att se sin älskade man bli smalare och så hjälplös, in å ut från sjukhuset hela tiden nästan, vi var mitt i livet min man var 62 år när han dog, vi hade så mycke mera att ge varandra, jävla cancer 😢😢😢har inte hittat mig själv ännu och saknaden är otrolig ännu, det gör jävligt ont än och funderar när kommer det att kännas betre

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
2016-12-02 skrivet av Maria

Jag vill bara skrika

Jag vet egentligen inte vad som hände. Allt var som vanligt & vi åt middag tillsammans med barnen, pratade om semester, resor & annat vardagligt. Några timmar efter att vi sagt god natt & somnat vaknade jag (kl 02.01) av att någonting inte var som det ska & upptäckte att min man hade svårt att andas & hade något typ av anfall. Jag kastade mig över telefonen & ringde 112 samtidigt som jag såg att hans läppar var blå. Jag skrek & barnen vaknade & kom springande för att se sin pappa ligga i plågor medan jag påbörjade HLR i ren panik. Efter kanske 15 minuter kom räddningspersonal & tog över & de kämpade i över en timme innan vi fick veta att det inte var någonting mer som de kunde göra.
Patrik, mannen i mitt liv, min ungdomskärlek som jag träffade när jag var 16 & han 17, hade lämnat mig & våra två barn vid 45 års ålder! Frisk, sportig, inga sjukdomstecken, inte ens en liten förkylning. Han bara dog!
Såhär är jag nu i en värld som är upp & ner, i ett liv som inte är vad vi planerade ...

Till gästboksinlägget
7 kommentarer  
2016-11-22 skrivet av Agneta Ekstedt Frejd

Snart 3 år.

3 år snart. Trodde aldrig att jag skulle klara det. Mist min man, mitt hem(tjänstebostad), mitt arbete(pension), mina 3 katter. Har varit en tuff tid med att hitta ett nytt hem, avsluta mitt gamla liv och någonstans i ruinerna börja bygga upp något nytt. Konstigt att det går. Vissa dagar är helt ok, ja t.o.m. roliga och trevliga men så plötsligt finns den där-känslan av att inte ha någon att dela allt det nya med,.Han kommer aldrig att få veta hur mitt, våra barn-och barnbarns liv blir. Hur vi klarar oss och hur vi hanterar saknaden efter honom.
Vissa dagar är svårare än andra. Födelsedag härom veckan och hela tiden från okt. 13 t.o. m. 1:januari 14 tillbringade vi på Lasarettet i Falun. Hela den här tiden som nu är hoppades och trodde vi att allt skulle bli bra. Så blev det nu inte. För många år sedan dog min mans bror några dagar innan jul faktiskt på min födelsedag så för hela släkten och framförallt för min svärmor är adventstiden en fasansfull tid. Jag har alltid älskat adve...

Till gästboksinlägget
4 kommentarer  
2016-11-20 skrivet av Catharina

Saknar dig!!

Det känns som om man står ensam på perrongen!! Tågen sveper förbi med människor som lever sina liv!!
Mitt liv har stannat här!! Saknaden av dig min älskade
Lasse är så stor!! Mitt hjärta känns som en tickande bomb!!! Är rädd att det ska sprängas!!!!

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
2016-11-17 skrivet av Susan Steensbjerre

7 månader idag

Att tiden skulle göra lättare, nej!
Har överlevt men lever inte.
Chocken är lika stor och kvävande ännu.
Att gå vidare...varför?

Min man dog i april, fick sin diagnos förra julen när han låg inlagd på sjukhus. Så det här blir andra julen utan honom...sägs ju att de första högtiderna är värst...men vet ju att den här julen blir lika hemsk.
Han började bli sjuk redan för flera år sedan, men ingen läkare tog hans symptom på allvar. Panodil och lär dig leva med smärtorna typ.
När han till slut fick diagnosen Gpa, förr Wegeners, så var den för aggressiv att stoppa och det tog bara 4 månader tills han inte orkade mer. Njurar, lever, och lungor var slut och ett flertal strokes. Den sista hjärnblödningen var för stor att operera. Då hade han åkt ambulans in till akuten, den kom efter 35 minuter, vi bor 1 mil från sjukhuset.
Efter 7 timmar såg han en läkare som ville skicka hem honom, men han var så yr och ville stanna. Blev medvetslös under natten och på förmiddagen 17 april kl 11 ...

Till gästboksinlägget
3 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">