Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2016-10-06 skrivet av Lillian, kontaktperson i region mitt

VIMIL-träff i Huskvarna

Påminner om att det är VIMIL-träff i Huskvarna lördagen den 8 oktober kl. 14-16. 
Vi ses på Kroatorpet, varmt välkommen!
Irma och Anette, VIMIL-värdar

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
2016-10-03 skrivet av Anna

Hur ska jag kunna leva vidare?

Jag kan inte acceptera att han är borta. Sorgen verkar bottenlös. Det är nio månader sen han dog. Bara 34 år. Han var den andra hälften av mig och nu är jag så jävla ensam. Kompisar och mina syskon svek, jag är hänvisad till en terapeut å prata med. Jag har legat i sängen orkeslös månader i streck, gått ner femton kilo kanske tjugo. Vill sörja igenom detta men är psykiskt väldigt skör. Tar tabletter för att överleva. Men tabletterna trubbar av känslorna så jag känner inte sorgen som bubblar där inne förrän tabletterna är slut och då vill jag bara dö. Det mamma och hans mamma säger är att jag har tre fina barn att leva för och måste ta hand omdem. Det stömmer förvisso men barnen är inte min älskade livskamrat. Min kärlek till barnen är självklar. Men den underbara pojkvän jag har levt med är BORTA och den romantiska kärleken får jag inte uppleva mer. Han var min trygghet och min bästa vän i livet. Han betydde allt och ofta har jag döds längtan och starka tankar på självmord. Jag blev...

Till gästboksinlägget
15 kommentarer  
2016-10-03 skrivet av Ulrica Öström

Höstmörker

Höstmörker har nu två betydelser för mig....det är 4 månader sen du lämnade mig, lämnade oss och allt känns så mörkt. Jag kan verkligen känna igen mig i det många skriver om att sorgen slår till hårdare när omgivningen tror att det börjar kännas bättre!!
Jag känner mig så ensam, så orkeslös och har ingen som helst framtidstro och det trots att vi har två underbara barn/ ungdomar. Att mista sin älskade, sin bästa vän och sina barns pappa är så fruktansvärt. Jag saknar Håkan så det tar ont i varje fiber av min kropp, varje sekund, varje andetag jag tar! Livet är inte alltid rättvist känns det som. Jag tar en dag i taget men bävar som många andra för hösten och dess mörket. Jag som tidigare älskade hösten....

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2016-09-22 skrivet av Camilla

Jag är rädd...

Kära pappa, i oktober är det 9 år sedan du dog. 9 år sedan din kropp gav upp och ditt hjärta brast. Jag hade just börjat mitt vuxna liv. Det var så plågsamt att se dig lida så, se dig tvingas leva ett så ovärdigt och inskränkt liv. Från att ha varit stor, stark, självständig och trygg blev du hjälplös som en fågelunge, beroende av omgivningen och av syrgas.
Och alla tog för givet att det var cancer, men det är inte alltid cancer. Jag minns knappt vad som hände, bara att du fick en propp i lungan, blev inlagd och därefter drabbades av någon konstig infektion som förstörde din lungvävnad.
Det gick så fort, du tynade bort framför våra ögon. Vi besökte dig då du opererades på de stora sjukhusen, till och med en lungtransplantation gick du igenom. Men din kropp stötte bort de nya organen, och tillslut klarade inte ditt hjärta inte mer.
3 år av tortyr, och ändå hörde jag dig inte klaga över din livssituation en enda gång. Bar du ångesten och smärtan alldeles själv? Älskade pappa jag s...

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
2016-09-22 skrivet av Lena Carlsson

Det gör så ont!

Drygt två månader har gått utan min själsfrände. Jag försöker hantera varje dag. Det går bra vissa dagar, men så faller jag ned i det stora svarta hålet och orkar då ingenting. I dag är en sådan dag. Allt känns så tungt. Saknaden är så tung att bära. Jag bävar nu för hösten...❤️

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">