Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2018-08-29 skrivet av Lina

Orättvist

För drygt 6 veckor sen sågade sig min man i fingret. Jag skjutsade honom till akuten för att få det sytt. Han fick antibiotika i blodet och av oklar anledning fick han en allergisk chock. Hans hjärta stannade och trots en jätteinsats lyckades dom inte få igång det. 💔💔Det har gjorts en obduktion men resultaten dröjer längre än väntat vilket är jättejobbigt och frustrerande.
Helt plötsligt står jag ensam med 2 barn. Vi hade varit ihop längre än vi varit ensamma och vilken person jag är nu har jag ingen aning om. Förutom barnen är all motivation borta och ingenting känns roligt. Jag tänker hela tiden att det är ett dåligt skämt, sånt här händer ju bara andra. Han är snart hemma igen.

Till gästboksinlägget
7 kommentarer  
2018-08-24 skrivet av Livet känns långt nu

Ledsen

Snart sju månader utan min Man pappa till mitt barn. Försöker fortfarande komma på hur jag ska lura döden och få han tillbaka. Så livet kan bli som det ska igen. Känns som någon har pausat mig fast man får dagarna att gå. Stundvis har man det rätt bra med skatt och nära och kära. Men sen kryper känslan över mig att min verklighet är att leva utan honom resten av livet. Och nu känns livet väldigt långt då man bara passerat 30. Ska det kännas så här år ut och år in i säker 50år till??? Ja livet känns långt. Stundvis är det bra, men jag vet inte vad jag vill med livet längre. Känner mig så rotlös och rastlös. Det ända jag vet är att jag vill och är en bra mamma trotts allt vi går igenom.

Någon mer som känner igen sig???
All styrka till er där ute och massa kärlek

Till gästboksinlägget
3 kommentarer  
2018-08-24 skrivet av Linda

Men kärleken dör ju inte...

Ett år, lite drygt, som änka. Saknaden är lika fruktansvärd även om jag inte längre gråter flera gånger om dagen. Kärleken är ju lika stark som när den var ny en gång. För att inte såra de som försöker trösta mig, låtsas jag att jag inte stängt dörren för en ny man nån gång. Alla säger det. "Du är så ung, inte ska du va ensam resten av livet." Men jag vill verkligen inte ha nån ny man. Jag vill ha MIN man!!!! Varför kan de inte bara låta mig va kär i min make, även om han är död? Eller är det egentligen jag som är dum? Nån som har erfarenhet av detta? Mig gör det inget om jag är ensam resten av livet, det är andra som har bekymmer av det.

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
2018-08-23 skrivet av

Jag fick kuratorstöd via akuten , Norrköping . Min man dog den 3/2 i år. Jag tycker det är jobbigt som fasen . Vi hade varit tillsammans i 16 år. Helt sjukt att plötsligt vara ensam😢😢.
Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med er som bor i Norrköping , eller i närheten . Vore fint att träffas och prata 😊.

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2018-08-22 skrivet av Jennifer

Min fina lillebror

Den 17/7-18 stannade hjärtan på min älskade lillebror, han blev 24 år och vi vet inte varför ännu.. Han hade ett trassligt liv till och från pga missbruk, men nu hade han varit ren i snart 2 år, jobb, sambo, nyförlovad och 2 barn om än inte biologiska.. han och jag var såå tighta, vi pratade minst 1 gång om dagen om allt. Han visste allt om mig och kag visste allt om honom.. efter hans bortgång har det varit ett stort kaos, jag är helt tom, orkeslös, vilsen etc... han var en sp stor del av mig som nu är borta, som aldrig kommer tillbaka igen.. jag får panik när jag tänker på att jag aldrig mer kan dela något med honom, hur klarar man ens detta? Vem är jag utan honom? Varför är livet så fruktansvärt j*vl* orättvist? Hur förhindrar man sorgen från att äta upp en?

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">