Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2018-05-13 skrivet av Carina

Livet efter

Miste min man för 1 1/2 månad sen som fick cancer i januari. Jag själv blev pensionär i april och vi hade så många planer som pensionärer som aldrig kommer bli av. Värst är det kvällar och mornar när allt är så tyst, hur orkar man och försöker få dagarna att gå?

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2018-05-08 skrivet av Majsan

Inte igen!

För fem år sedan dog min älskade lillebror i en olycka, 30 år ung. Hela världen rasade samman. Jag skakade, skrek, klarade inte av vardagen. Drömde mardrömmar och vaknade blöt i svett. Långsamt, långsamt tog jag mig tillbaka till livet och efter två år bestämde jag mig för att leva mitt liv fullt ut. Att det vore en skymf mot lillebror, som skulle gett allt för att klamra sig kvar, att inte ta vara på mina möjligheter. Det har inte varit lätt, men jag har kunnat känna glädje igen, har känt mig levande igen. I höstas dog min andra lillebror, också han 30 år ung. Jag orkar inte sörja, jag orkar inte ens vara arg eller ledsen. Jag orkar inte. Hur gör man för att överleva en andra gång?

Till gästboksinlägget
5 kommentarer  
2018-05-04 skrivet av Elisabet Tjärnlund

Att börja om

Så härligt att hitta Vimil.

Förlorade min man i september 2017. Brusten aorta som orsakade hjärtstopp.
Svårt att ta in denna plötsliga död. Vi hade tänkt flytta till Halland på grund av hans arbete. Idag 7 månader senare har jag nu flyttat från Östersund till Umeå. Norrut istället för söderut. Anledningen är att jag hade ingen anhörig i Östersund och har en dotter i Umeå. Hon föreslog detta och efter mycket tänkande hit och dit så flyttade jag. Nu bor jag i en fantastisk lägenhet som nu känns som ett hem, vilket är oerhört skönt. Vårt arvsskifte är ännu inte klart men förhoppningsvis blir det klart före sommaren. Vi har särkullebarn. Nu ska jag ta itu med mitt nya liv i min nya stad och hitta nya människor och nya aktiviteter. Känner mig ändå rätt stolt över att jag påbörjat denna resa. Lite tungt att vid 67 år börja om men det kändes inte som jag hade något val. Acceptera det som hänt och försöka gå vidare. Jag försöker göra det bästa av en situation som jag inte kan göra någo...

Till gästboksinlägget
3 kommentarer  
2018-05-02 skrivet av Gisela

Snart skiner solen igen

Att bearbeta sorg är väldigt komplicerat. Varje människa reagerar olika en del har förmågan att sörja på en gång medans andra sätter upp väggar runt sig utan att veta att det är det man gör för man har helt enkelt inte kraft att klara av sorgen just där och då.

Man måste låta sig sörja men det innebär inte alltid att det händer tiden efter dödsfallet utan det kan hända flera år efter för att kroppen inte haft möjlighet att sörja just där och då.
Mina föräldrar omkom i en trafikolycka för 2,5 år sedan och jag såg till att sörja och att tänka positivt på alla fina minnen jag hade av dem. Fast det är först nu som jag riktigt kan sörja dem för tiden har gått och man har verkligen insett att de är borta. Så jag låter mig själv sörja och jag låter den lilla flickan i mig sörja att hon inte har någon från sin barndomsfamilj kvar då även min bror omkommit i trafikolycka.

Ett sätt som jag gör är att jag låter mina tankar besvaras av de mina som är borta för man vet vad de skulle s...

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
2018-04-29 skrivet av Karin

Vår kämpe, vår pappa

Det är snart två år sedan pappa gick bort. Hastigt. Men jag vet inge riktigt vart jag ska börja. Tankar om pappas bortgång har alltid funnits. Men trodde inge den skulle ske så fort, hemma. Pappa var med om älgolycka 1990. Jag var nyss fyllda 3 år. Minns inget av en frisk pappa. Han hamnade i rullstol resten av livet. Och spenderade livet på ett boende där han fick den praktiska hjälp han behövde. Sinnet var det inga fel på. Med åren i rullstol och diverse krämpor gav ut sin rätt på hans kropp. Men han gnällde inte många gånger, berättade bog aldrig för någon hur han egentligen mådde. Historien är så lång och tankarna och känslorna kring detta är så många.
Men för snart två år sedan, skulle vi ha ett omfattande möte angående pappa med alla berörda inom kommun och boende. Och vid detta tillfälle när jag skulle gå in till honom för att hämta honom fann jag honom död.
Två år har gått och den värsta sorgen har försvunnit.
Men jag känner mig så ensam ibland i det att jag fann honom ...

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">