Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2015-04-07 skrivet av Anna

Ensamhet

Min man dog för 3 månader sen och jag tycker att sorgen och saknaden just nu har blivit värre. Det har blivit väldigt tyst och ensamt runt omkring mig alla andra har ju återgått till sitt liv och tror väl att jag ska klara mig själv nu. Det var en tung och ensam påsk och våren som är här gör ju ännu mer påmint om vad jag inte har kvar.
Hur klarar man sig igenom något sånt här? Jag saknar mitt trygga liv det liv jag var väldigt nöjd med jag saknar min man som känt mig i hela mitt vuxna liv jag saknar den som gjort mig till den jag är idag jag saknar den som visste allt om mig och älskade mig precis som jag är, jag saknar min andra hälft mitt allt. Hur ska man orka att fortsätta leva i ensamhet? Hur finner man meningen med livet igen? Jag är så rädd för framtiden.
Vad jag undrar var han tagit vägen, jag saknar honom så...

Till gästboksinlägget
4 kommentarer  
2015-04-06 skrivet av

Jag är ledsen, ledsen för att inte ha någon kvar, ledsen för att mina sorger inte passar in, ledsen för att mina sorger aldrig varit legitima utåt sett, att inte ens få passa in i en sorg-grupp. Jag sörjer dig mormor, du var den enda som någonsin brytt sig om mig. Varför var cancern tvungen att ta dig samtidigt som jag just tagit mig ut ur en ohälsosam relation, stod helt utan vänner eller stöd, utan jobb och själv sjuk. Min mamma hade jag just brutit kontakten med, efter 30 års psykisk misshandel....men jag sörjer dig änfå mamma, jag sörjer hoppet om att du en dag skulle se och vilja ha mig, jag sörjer hoppet om att en enda gång få bli omhållen av dig mamma, som det borde varit. Den sorjen är så svår, hur gammal jag än blir så kommer jag känna mig som det hatade lilla barnet jag var. Jag saknar dig syster, mest av allt, du var som min eget barn som jag förlorade då jag flyttade hemifrån, det var 20 år sedan och jag sörjer dig varje dag, varje timme, varje minut fastän du fortfarand...

Till gästboksinlägget
3 kommentarer  
2015-04-04 skrivet av C

Äppeljuice

I drömmen går jag längs den långa sjukhuskorridoren. Jag letar efter dig. Jag tittar in i varje rum jag passerar. I varje rum ser jag kvinnor kopplade till dropp. I varje rum ser jag kvinnor utan hår. I varje rum ser jag kvinnor utan ögonbryn, dem borde få ha kvar sina ögonbryn åtminstone tänker jag. Var är du? Jag känner mig yr, jag ser som i en dimma och håller på att tappa äppeljuicen jag köpt till dig. Sista rummet. Sängen har en namnskylt med ditt namn, är det för att du varit här så många gånger? Så många, många gånger. Men var är du? Du brukar alltid le mot mig när jag kommer med din äppeljuice, uttröttad av kurerna men ett varmt leende får jag alltid. Var är du? Jag ska ju värma dina händer, dina händer som alltid blir så kalla av kurerna.
Solen strålar så starkt in genom fönstret så jag kan knappt se dig där du går. Mot fönstret. Bort från mig. Du vänder dig mot mig och säger
- Det är över nu, jag är så glad för att det är över nu.
Du ser så ung ut, precis så som du såg...

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
2015-04-04 skrivet av Annette Medlemsansvarig

HELG

Önskar er alla en fin Påsk

TILLSAMMANS ÄR VI STARKA

Kramar till er <3

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
2015-03-25 skrivet av Stina

Det är tufft att leva

Skriver lite igen..min man och livskamrat dog innan jul.
Har börjat jobba, först 50% nu 75%...men vet inte om det är för tidigt. Det är såå mycket att göra med hus, hem, barn osv för att inte tala om allt pappersarbete som blir efter ett dödsfall. Känns som att jag går på knäna, helt slut:(
Det var en olycka, nu är polisutredningen klar och allt, precis allt upplevs av mig igen nu. Samma värk i kroppen som efter olyckan. Tankar, bilder...sover inte.
Är så ensam oxå, har vänner som ställer upp, men ingen klippa längre, även mina föräldrar dog i förtid så är liksom själv nu.
Usch...tungt nu.
Hur snabbt började ni jobba? Hur mycket jobbade/jobbar ni?

Till gästboksinlägget
19 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">