Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2018-01-18 skrivet av Dubbel saknad

Evaan

Tänk vad livet kan vara hårt mot oss. Precis som er andra här har jag också drabbats av liknande. Min man och jag sitter och äter frukost, småpratar lite, bläddrar lite i tidningen med Nyhetsmorgon på TV innan vi ska iväg till jobbet. Han reser sig plötsligt upp och slår sig för bröstet, minuterna senare är han död. Detta var i 1 juni 2017 och precis sex månader (1 december 2017) senare hittar jag min lilla mamma död hemma hos henne. Jag blev orolig när hon inte svarade i telefon och åkte dit. Jag har två döttrar 21 och 23 år som även de mist två av de viktigaste personerna i sina liv. Mitt i min sorg är jag även deras mamma som numera är deras allt, jag gör mitt bästa för att räcka till och samtidigt också själv sörja. Tackolov har vi vänner och släkt som hjälper och stöttar. Har en fantastisk arbetsplats och chef som har stor förståelse. De ställer inga krav, de är glada bara jag kommer dit. För mig är det bra att gå till jobbet att försöka få in lite rutiner och vardag mitt i all...

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2018-01-15 skrivet av Eva

Från att överleva till att leva

Jag miste min man julen 2016 efter att vi haft 39 år tillsammans, jag var 17 år när vi blev ett par.

September 2016 upptäckte man en tumör i lungan som skulle opereras men det blev inte så. Det visade sig i mitten av november att cancern spridit sig i hela kroppen.
Då rasade världen och det som gällde nu var att själv överleva dagarna.

Hur berättar man för sina barn att deras pappa och underbara morfar bara har några veckor kvar att leva? bilresan till dem och det samtalet kommer man aldrig att glömma.

Vi fick 5 fina veckor varav sista veckan på sjukhus. När man lämnade sjukhuset så hamnade man i en bubbla. Samtal/besök till familj, vänner, bekanta, grannar och arbetskamrater var så overkligt, så många man fick trösta. Idag är jag förvånad att jag klarade av detta.

Månaderna har sedan rullat på, började jobba lite smått men gick upp på heltid fr.o.m i höst. Bilresorna till och från jobbet har varit lite av frizon för mig, så många tårar som kommit då. Jag har haft hjä...

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2018-01-12 skrivet av Elisabet

En tanje

Miste min bästa vän 2015 i cancer med metastaser.
Hon blev 50 år.

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2018-01-10 skrivet av Medlemsansvarig

Efterlysning!

Har en kvinna från Halland som förlorat sin pojkvän i en bilolycka som vill ha kontakt med någon som är i samma situation.
Maila medlem@vimil.se för kontaktuppgifter.

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2018-01-02 skrivet av Carina

Det tar tid, men Det kommer att bli bra

Jag heter Carina och jag är 29år. Den sista April 2017 hittade jag min pojkvän livlös i soffan och jag startade HLR tills ambulans kom. Han dödförklarades strax därefter. Hjärtat stannade. Vi fick 10 år tillsammans. Vänner har vi varit sen vi var ett år gamla. Så jag förlorade en viktigt kamrat i livet. Han var min trygghet. Vi har två fantastiska barn som var 2 och 4 år när det hände.

Jag läser era inlägg i gästboken och försöker "välja" någon att svara på men jag gör ett gemensamt svar. Den största frågan är nog "hur ska jag klara mig?". Jag tänkte mycket på OM känslan någonsin försvinner. Den där smärtsamma saknaden. Svaret är väl ja och nej. Saknaden finns alltid men den brinnande smärtan ger med sig.

Alla sa till mig att det kommer bli bra,.men det kommer ta tid. Jag blev nästan irriterad för jag tänkte att ingen visste hur jag kände. Ingen kunde veta att det skulle bli bra?

Alla sa också "ta en dag i taget". Det fanns inte riktigt för mig. Jag såg framtiden och tänkt...

Till gästboksinlägget
6 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">