Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2015-01-24 skrivet av sol,gbg

fikaträff i Göteborg

Hej, vill bara påminna om fikaträffen imorgon kl fyra på le pain francais vallgatan. Hoppas vi ses där. Varmt välkomna. Kram marica kontaktperson väst

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
2015-01-19 skrivet av C

Oraklet

Om ett orakel hade kommit till mig 1989 och sagt:
- Du kommer att få 23 fantastiska år med henne. Hon kommer att uppriktigt älska dig. Du kommer uppriktigt att älska henne. Du kommer att kunna möta henne utan skyddsmurar. Du kommer att fullständigt kunna lita på henne och hon kommer aldrig att svika dig. Ni kommer att vara lyckliga. I 23 år. Men allting har ett pris och ditt pris kommer att bli högt. I två år kommer du se henne pinas och du kommer inte kunna göra något hur mycket du än försöker. I två år kommer du genomleva så många hjärtskärande ögonblick att du kommer att tappa räkningen. I två år kommer du vara under konstant tryck och uppleva sådan stress som du inte trodde var möjlig. I två år kommer du utkämpa 100 strider och du kommer förlora dem alla. När hon dör kommer du vara fullständigt utmattad såväl fysiskt som psykiskt. När hon är död så kommer sorgen och saknaden att välla in som vågor, som tsunamis. Ibland sakta, ibland överraskande. Du kommer att sitta i bilkön på...

Till gästboksinlägget
14 kommentarer  
2015-01-19 skrivet av Anna

Gråta med ett leende

För en månad sen vaknade han inte mer, min man. Vi hann
vara gifta en månad. Minsta barnet snart ett.
Hur överlever man? Hur orkar man gå upp? Hur orkar
man gå och lägga sig? Alla säger att det bli bättre.
Bättre, till vad? Ensamhet, oro. Kan bara konstatera att
livet är för jävligt.

Till gästboksinlägget
3 kommentarer  
2015-01-17 skrivet av Lena

Bara jag som riktigt minns när vår son föddes

jag har varit medlem här tidigare när Vimil startades och min man nyligen dött. Barnen var små och jag var helt själv.
Saknaden var fruktansvärd och det gjorde fysiskt ont att andas och jag sov med hans tröjor och när hans rakvatten var slut ( jag droppade det på hans tröja jag sov med) så köpte jag ny.
Nu har många år gått, snart 17 år sen han dog.Jag undrar fortfarande var han är, kan han se mig och barnen? Kanterna på sorgen är inte lika vassa men de finns där som blekta ärr i mitt hjärta.
Men livet har gått vidare. Jag har till och med funnit kärleken igen på livets väg och jag har två barn. Jag är lycklig igen.
Men när barnen fyller år tänker jag alltid; det är bara jag som på riktigt minns hur de var då de föddes
I dag är en sån dag, vår fina son fyller 19 år och det är bara jag som minns hur den dagen var. Hur lyckliga vi var när han föddes. Det är vemodigt och sorgligt...
Men, livet är lyckligt igen. Trots allt och det trodde jag aldrig då när han dog. Och jag vet att...

Till gästboksinlägget
1 kommentar  
2015-01-16 skrivet av Anna

Saknaden är grym

Det har inte ens gått två veckor och jag saknar min man så fruktansvärt mycket. Jag saknar tryggheten han gav mig och våra barn. Hur ska man klara sig utan sin älskade? Än så länge kan jag ju planerar för honom göra en fin begravning ringa runt och prata om våra saker och få säga hans personnummer det känns ju som han existerar hos oss då. Men en dag kan jag inte göra det längre vad är jag då jag och han var ju allt för varandra. Det är så tyst runt om mig ingen vill störa alla andra sörjer säger dom men dom fortsätter ju sitt liv mitt har tagit slut känns det som. Jag vet att det inte gjort det för vi har två underbara barn som behöver mig. Men glädjen och tryggheten är borta. Tiden går så sakta.. Hur överlever man något sånt här. När man levt ihop hela sitt vuxna liv med den man älskar mest och var en allra bästa vän. Vi behövde ju inga andra vi gav varandra allt. Jag förstår inte...vi skulle ju bli gamla ihop man ska inte dö när man är 45 år. Livet känns så orättvist!

Till gästboksinlägget
6 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">