Gästbok

Välkommen till VIMILs gästbok                              
Det här är en sida som är öppen för alla, både att läsa och skriva på, vare sig man är medlem eller inte.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Som medlem kan du även logga in dig på hemsidan och då kommer du till en gästbok som bara betalande medlemmar kommer åt.
Vid eventuella problem med gästboken, var god skriv till admin@vimil.se och berätta.  

Vimil har också en sida på Facebook. Det är en sluten grupp för Vimils medlemmar. För att kunna gå med i Facebookgruppen måste du först ha ett eget facebook konto. Vimils Facebooksida är endast för Vimils betalande medlemmar.

 - Tips! 
Om du vill skriva ett
i gästboken gör du på följande sätt: 
1. Se till att Num Lock är aktiverat på ditt tangentbord. 
2. Håll ner Alt-tangenten på ditt tangentbord samtidigt som du trycker på siffran 3 på det numeriska tangentbordet.

2018-01-01 skrivet av Ewa

Saknad

Älskade Bosse.
Saknaden efter dig, all humor i vardagen, gemensamma beslut,måltider etc, Allt är annorlunda. Andra julen och nyår har passerat. Denna gång är saknaden ännu svårare. Jag vill helst vara ifred här ute på landet, men det tillåter inte barn med respektive, barnbarn, mamma och mina syskon som tur är.
just nu har en riktig dunderförkylning slagit till med en trötthet som är enorm. Varje ledighet kantas av infektioner och migränanfall. Jag tror att sorgen har både en fysisk och psykisk sida. Jag som nästan aldrig brukar bli förkyld. Livet är konsigt och oberäkneligt.
Flera vänner och bekanta runt omkring har också fått avsluta sin liv under 2017 i för tidig ålder.
Tur du slapp den höjda pensionsåldern. Ska vi klara oss dit måste våra arbetsliv se annorlunda ut med normal positiv stress och tid för återhämtning. Idag blir vi stressade av alla olika krav, både egna och andras.

Till gästboksinlägget
0 kommentarer  
2018-01-01 skrivet av Thomas

Det går, men det haltar

Hej!
I många av inläggen ställs frågan; Hur ska jag orka? Eller Hur ska jag klara detta? Min hustru gick bort i cancer för ett drygt halvår sen (61 år och efter 39 år tillsammans) och jag ställde mig samma frågor då. Jag konstaterade också det är ju många som drabbas och det verkar ju som att det – på något konstigt sätt- trots allt går.
Försök acceptera att livet har förändrats. Den anhörige som har gått bort försvinner inte ur våra liv, varken i det förflutna eller det framtida livet. Skillnaden är nu att livet kommer att se annorlunda ut än det vi har trott och planerat.

Vad har då hjälpt mig? Jag tog ut pension för 2 år sedan och hade inget ”riktigt” jobb. Jag tror annars det är bra komma tillbaka till jobbet så fort man orkar. Det gäller få andra saker att tänka på. För min del har jag (förutom hus) en liten snickeriverkstad och en segelbåt att pyssla med så det blev som ett jobb. Jag tror att man behöver någon hobby eller intresse att ägna sig åt, att skingra tankarna med...

Till gästboksinlägget
3 kommentarer  
2017-12-26 skrivet av Malin

Min lilla mamma dog på julafton 😢

På julaftonskvällen när jag skulle köra hem min mor efter firande hos oss fick hon andnöd och blev medvetslös i bilen med mig innan vi hann möta upp ambulans. 2 timmar senare dog min lilla mamma 😢
Jag vet inte vad jag ska göra, fattar det inte. Känner bara en sån tomhet 😢

Till gästboksinlägget
5 kommentarer  
2017-12-18 skrivet av Isabell

Hur ska jag överleva?

Min mamma gick bort i torsdags... Och jag vet inte hur jag ska klara av det här. Det enda jag vill är att falla ihop i en hög och inte resa mig igen. Men jag har en dotter på 3 år som jag måste ta hand om när min man jobbar... Och hon är för liten för att förstå vad som hänt. Hon tycker att mormor ska ta flygplanet från himlen och hälsa på oss, vilket gör att jag börjar gråta igen. Jag gråter överallt, jag kan inte stoppa det.

Snälla, säg att det onda går över...

Till gästboksinlägget
5 kommentarer  
2017-12-16 skrivet av Lena 64 kristianstad

Saknaden finns kvar

Jag är inte längre medlem men går in i bland och läser och det berör en fortfarande. Jag miste min man efter 34 år tillsammans 2006 och saknaden finns fortfarande kvar, vissa tider mer men den finn där hela tiden. Vissa tider känner man sig fruktansvärt ensam även om jag har vänner, barn och ett distans förhållande så finns ensamheten där. Sorgen blir annorlunda med åren, man lär sig leva med den, det blir mer skratt än tårar men saknaden är som en följeslagare. Till alla er som mist någon när och kär, kämpa på, det blir bättre men det tar tid och det ska få ta tid. Prata om er sorg dom som orkar lyssna är dina vänner och dom andre kan man vara utan.Ta all hjälp ni kan få. Styrke kramar till er alla.

Till gästboksinlägget
2 kommentarer  
 
Skapa inlägg      
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">