Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2018-01-02 skrivet av Carina

Jag heter Carina och jag är 29år. Den sista April 2017 hittade jag min pojkvän livlös i soffan och jag startade HLR tills ambulans kom. Han dödförklarades strax därefter. Hjärtat stannade. Vi fick 10 år tillsammans. Vänner har vi varit sen vi var ett år gamla. Så jag förlorade en viktigt kamrat i livet. Han var min trygghet. Vi har två fantastiska barn som var 2 och 4 år när det hände.

Jag läser era inlägg i gästboken och försöker "välja" någon att svara på men jag gör ett gemensamt svar. Den största frågan är nog "hur ska jag klara mig?". Jag tänkte mycket på OM känslan någonsin försvinner. Den där smärtsamma saknaden. Svaret är väl ja och nej. Saknaden finns alltid men den brinnande smärtan ger med sig.

Alla sa till mig att det kommer bli bra,.men det kommer ta tid. Jag blev nästan irriterad för jag tänkte att ingen visste hur jag kände. Ingen kunde veta att det skulle bli bra?

Alla sa också "ta en dag i taget". Det fanns inte riktigt för mig. Jag såg framtiden och tänkte på allt som vi INTE kunde göra nu, att jag skulle bli ensam resten av livet, att jag inte skulle fixa allt praktiskt.

Dem sa också "tänk på alla bra minnen". Det var bara smärtsamt då..


Känslorna efter händelsen har varit en total bergochdalbana. Total. Jag har haft det bästa tänkbara stödet från vänner
Och familj. Det är mycket viktigt med personer att prata med. Bara man har någon att ventilera med så håller man sig lättare flytande. På det viset kan man sortera tankarna lite.

Men det jag vill komma till är att det blir bättre. På något konstigt vis kan man klättra ur det där svarta hålet och hitta en alternativ väg i livet eftersom den man startat på inte fortsätter.. det finns många vägar.

Mitt råd är att ta all hjälp du kan få från omgivningen..man tror inte att man behöver allt stöd. Men det gör man. Gråt när du behöver och tänk inte så mycket på "tänk om..." Det finns inget att ändra. Jag tänkte i början "tänk om jag suttit bredvid honom..tänk om Jag inte lagt mig..osv". Men jag kom till en punkt där jag förstod att det är onödigt att lägga energi på såna tankar eftersom det finns inget jag kan göra åt det. Det är vad det är just nu. Och jag har barnen att tänka på. Så man måste hitta ett fokus..något som gör att man mår bra.

Kvinnan på begravningsbyrån så "det finns ett liv utanför det här också".. Det gör det. Men man måste tillåta sig att vara ledsen ibland och man får faktiskt sakna det som inte blev🖤


Det blir iallafall bättre. Jag lovar. Mvh Carina.

Visa kommentarer:
  2018-01-03 skrivet av  Lena   |  
Carina, Tack säger jag till Dig för alla dina fina och så värdefulla ord som du ger till oss som är i sorg. Tack! Du är fin som delar med dig av er sorg och dina fina ord. Jag miste min man 2014.
Kram!
  2018-01-09 skrivet av  Linda   |  
Hej Carina,
Beklagar din förlust. Ville säga tack för att du delar dina tankar om sorgen och dess processer. Tror verkligen det är viktigt att, precis som du så fint formulerar, dela med nära och kära och att ge sig själv tillåtelse att ibland få vara ledsen.

Det verkar tyvärr ibland som vårt samhälle tror att styrka handlar om att på något vis helt ruska av sig sorg och obekymrat och rakryggat stega vidare i livet.

Jag tycker istället att styrka handlar om att kunna visa sorg, att få lov att krypa ihop och känna sig liten ibland, att få tröst av de som älskar och bryr sig om ...och därigenom orka och vilja klä livet i färg på nytt.

Det fruktansvärda med sorgen är att ens hjärta värker av att minnas det som var, sakna det som inte är här och nu och, som du också säger, det som aldrig kommer att bli...Då, nu och framtid får en sorgekant.
Men med tiden kan sorgen lugna sig och inte ständigt göra uppror i ens kropp. Den kan hitta en plats där den kan slå följe med en utan extrem konflikt och smärta som drar undan fotfästet. Då kan man hitta den där alternativa vägen.

Jag miste min man 2013 och kämpar mig till en väg och ett fokus i livet genom att hitta värme och mening just genom männskors omtanke och genom tillåtelse att släppa fram det jag känner.

Stor kram!
  2018-01-15 skrivet av  Åsa   |  
Hej.
Jag miste min sambo i december 2017. Otäckt likt Lindas fall, där han helt plötsligt låg livlös i sin schäslong där jag hittade han. Jag skrek och gjorde HLR tills ambulansen kom. Det var så overkligt, och tiden efter här har varit så otroligt tuff så jag har funderat på att följa med efter. Jag känner det som att jag inte har någonting alls att leva för. Mitt fotfäste drogs undan totalt och jag undrar ungefär hur lång tid det tar innan den krälande brinnande ångesten går över. Min läkare vill inte ge mig något lugnande. Jag känner att jag skulle behöva det ibland när det är som värst.
Jag är 50år och livet har mist sin mening. Jag fyllde det i augusti förra året och i år skulle vi åka på resa och fira det.
Ja, det jag mest undrar är när det kan kännas något lugnare, och hur i h-e ska man orka gå tillbaka till sitt jobb? Jag är sjukskriven januari ut, och är skitorolig att han tror jag ska orka gå tillbaka nu den 1/2. Hur länge får man vara sjukskriven, har ni några upplevelser om det?

Många varma kramar från Åsa.
  2018-01-15 skrivet av  Kristina   |  
Sorgen och saknaden är precis som du säger, man tappar fotfästet och undrar om livet är värt att leva. Det gör verkligen ont! Jag började jobba igen efter 2 månader men har kunnat plocka ut lite semester då och då annars hade jag inte orkat. På jobbet går det förvånansvärt bra men på vägen hem gråter jag och att komma hem till ett tomt hus är förfärligt. Det har gått 3 månader och 12 dagar sedan min man lämnade mig. Långa skogspromenader på flera timmar håller mig vid liv och vår lille hund. Stor kram från Kristina
  2018-01-22 skrivet av  Therese   |  
Tack för att du ger mig lite hopp, jag miste min johan den 4 november, det här är ett helvete. All saknad, ensamhet o förtvivlan får mig att gå sönder helt.
  2018-03-23 skrivet av  Sabina   |  
Hej, jag förlorade min partner för några månader sedan... att vara i denna mardröm och att känna sig så totalt lost, förvirrad. Det går väldigt upp och ner - känns konstigt att jag inte gråter mer än jag gör?
Jag pratar gärna med andra om detta, då vi kan försöka stötta varandra? Jag bor i Gbg men går ju bra att bara skriva också.

Maila mig gärna: sabinaorjenfelt@gmail.com


Många kramar!
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">