Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2018-12-26 skrivet av Elisabeth

Min man dog i slutet av okt efter kort tids sjukdom, Leukemi. Sorgen är ofantligt stor, vi skulle precis börjat njuta av pensionen då sjukdomen smög sig på. Min älskade, min livsvän och mina två barns pappa försvann plötsligt genom en felaktigt utförd lungbiopsi. Den var, enligt läkarna, tvungen att utföras för att hitta den medicin som skulle sättas in för leukemin. Lungblödningen gick inte att stoppa! Min man dog i princip i mina armar.
Jag har nu kämpat mig igenom snart två månader med begravning, tackkort och den förskräckliga mängd med post som väller in från alla myndigheter. Kontaktat de banker som maken hade någon kontakt med, kollat autogiron, kontaktat företag för att säga upp avtal m.m.
Jobbigt är nu, förutom den enorma saknaden, att upptäcka att folk flyr undan mig. Sätter man sig i en soffa i personalrummet blir man snabbt ensam. Kommer man gående över gården så vänder många bort blicken och låtsas att de inte ser en. Byter sida på trottoaren, vägen. Jobbigt att vara den som är ”utstött”, man har nog jobbigt ändå. Det är hela tiden jag som måste ta kontakt, jag som måste bryta isen, jag som måste inleda alla samtal.
Varför? Är de rädda för att prata om döden? Rädda för att såra? Rädda för gråten?
Hur var det för er andra? Tips?


Visa kommentarer:
  2018-12-28 skrivet av  G   |  
Beklagar så hemskt mycket det du gått igenom. Min man togs ifrån mig och våra två små bara 34 år gammal för ett tag sedan. Hemskt att du känner dig utsatt och att folk undviker dig. Folk är rädda och vet inte vad de ska säga. Det är ju lite så i Sverige, även om döden är en förutsättning för livet så vill ingen tala om det. Som att de kan göra en mer ledsen. De vänner jag har som har annat än svenskt ursprung har mycket lättare att prata om döden. Upplever att de flesta känner olust och obehag. Jag har delvis upplevt att vissa tittat åt ett annat håll men till större del upplevt att folk vill prata och aktivt tar kontakt. Engagemanget är enormt. Man vill veta, man vill lyssna, man vill stötta. Undrar lite om det är en generationsfråga, att den yngre generationen inte är lika rädda att göra fel. Testa att öppna upp dig och berätta så kommer de att lyssna och dela med sig.
  2018-12-29 skrivet av  L   |  
Beklagar verkligen din sorg. Fast döden är det sannaste vi vet är den så svår att handskas med. Man vill inte uppröra den sörjande, man vill inte fråga, man vill inte få en gråtattack på sitt samvete och man är ju så orolig och besvärad. Eller? Jag bor på landsbygden och inbillar mig att folk här har ett mer avslappnat förhållande till liv och död. Ingen har fegat ur när vi mötts, ingen har undvikit mig. Människor såg till att jag åt mat, att jag fick hjälp med praktiska ting. Och de var inte ens min familj. På jobbet fick jag vara vanlig, ledig från sorgen. Arbetskamraterna visste om jag behövde en kram, vara ifred eller prata. Tycker verkligen synd om dig. Håll barnen nära dig, de vet hur sorgen är och ni kan trösta varandra. Hur det än är går livet vidare. Vi vaknar, andas och på nåt sätt fortsätter vi leva. Önskar dig all styrka och mod att fortsätta. För det blir bättre även om det aldrig blir som det var. Det blir på ett annat sätt.
  2018-12-29 skrivet av  Carina   |  
Hej!
Jag beklagar verkligen sorgen. Tung tid som du har framför dig. Får berätta att jag själv råkade ut for en traumatisk händelse när mim man för 4-år sedan dog i en hjärtinfarkt endast 57 år gammal.
Tiden efter är det så mycket som måste göras omgående och då hann man knappt sörja på det sättet som man skulle ha gjort. Jag hade och har turen att jag har många vänner omkring mig; både på arbetet och privat. Jag tror att har haft hjälp av att jag har haft lätt att kunnat prata om hur allt hade gått till och även hur jag själv mår. Våra medmänniskor är rädda att de ska fråga fel, se att man gråter eller något annat.
Om du orkar, så försök att träffa och prata med de som frågar och även de som står lite tysta i bakgrunden.
Tiden går och sorgearbetet har så många olika dagar. Jag har firat 5 jular utan min man men tycker nästan det här året var värst. Men jag har hört att det visst inte alls är ovanligt att det kan kännas så. Jag kämpar på och tänker; det måste väl för Guds skull bli bättre framöver! Jag har mina pojkar med flickvänner och ett litet barnbarn boendes här i samhället så det känns bra.
Önskar att det blir lite bättre för dig dag för dag.
Skriver gärna mer till dig om det är något du undrar.
Vi får ta hand om varandra så gått det går
  2018-12-30 skrivet av  Maria   |  
Beklagar sorgen. Vad fel dom gör. Jag tror i andra länder många ställer mer upp för den som har sorg och vågar visa känslor. Jag skulle prata med dom och säga att jag inte mår bra hur dom gör mot mej. Jag förstår inte hur dom tänker. Kram.
  2019-01-11 skrivet av  Mirjam   |  
Beklagar sorgen.
Jag känner också att jag ofta får ta kontakt och höra av mig till andra. Märkte rätt snart efter begravningen hur tyst det blev, och inte bara för att min make inte finns längre. Jag tror att andra har svårt att hantera och veta hur de ska bemöta den som har sorg. Och är det någon som dessutom står nära personen ifråga, kanske det blir jobbigare fast det inte borde vara så.
Har börjat lära mig vilka som finns där på det sättet och vilka som inte gör det. Tänker att dem inte vill riskera att göra mig ledsen, fast prata om honom är det jag vill!
  2019-03-12 skrivet av  Birgitta   |  
Hej Elisabeth!

Jag beklagar sorgen .Jag går igenom förlusten av min älskade sambo ,som gick bort hastigt för ca tre veckor sedan. Han körde lastbil då han fick en massiv hjärtinfarkt .Jag pratade liksom med honom en timme innan , och sen fick jag samtal från vår chef och polisen att han avlidit....Jag vet inte hur jag ska orka , han var ju bara 55 år...Vi hade ju livet framför oss. Kram till dej .
  2019-03-12 skrivet av  Britt   |  
Hej Elisabeth och ni andra,
Jag beklagar djupt den sorg ni går igenom!
Jag upplever nu precis samma ångest och ensamhet som ni alla gör. Min älskade man lämnade mig den 27 februari i år efter en månads fruktansvärda plågor i bukspottkörtelinflammation. Plötsligt en kväll fick han otroligt ont i magen, kräktes. Smärtorna ökade. Det blev ambulans till sjukhuset där man konstaterade vad som var fel. Han kom aldrig mer hem. Det blev tre veckor på intensiven och en på avdelning. Drogad med smärtstillande, ibland nersövd. Hans kropp orkade till slut inte mer och han somnade in med mig bredvid sig i sängen.
Min dotter kom hem dagen innan han gick bort och stannade några dagar. Sen kom min bästa vän och bodde hos mig några dagar. Min bror med fam anlände några dagar. Min son kommer då och då och ringer varje dag. Jag har världens mest underbara grannar som jag har kunnat prata och umgås med under hela sjukdomstiden och efteråt. Så därvidlag är jag så himla lyckligt lottad!
MEN, all annan tid! Det känns som jag fått eoner av överskottstid som jag inte kan hantera. Så mycket praktiskt som ska hanteras. Alla hans saker. Kläder. Han var så aktiv överallt i olika sammanhang och hade massor av pärmar med pågående projekt och medlemskap. Händig var han och gjort om och byggt ut hela huset så hans verk gör sig påminda i varenda vrå. Jag lämnar det mesta praktiska till sen. Orkar inte tänka på det nu. Det är så tyst! Det är jobbigt att gå ut när det är mörkt, vill inte komma hem till mörkt hus. Gråter så mycket! Så fort jag träffar någon gemensam bekant, vän eller granne gråter jag. Jag är inte rädd för att prata om min sorg med någon. Den måste ut. Hittills har jag bara stött på en granne, den närmsta. Vi hamnade i ett läge där vi inte kunde undvika varandra. Han bara stirrade utan att säga ett enda ord! Honom ville jag ge en smäll på käften... Men hans fru som dök upp bakom honom är jättegullig!
Jag har hittat ett ställe där man har Sorgegrupper. Där har jag anmält mig. Hoppas kunna prata med någon som gått igenom samma sak. På sjukhuset har jag fått prata med kurator några gånger. Det var hon som tipsade mig om den här sidan. Och här fanns ni. Som förstår. Jag läser era inlägg och känner så väl igen mig. Min man blev 76 år och jag är 59. Vi älskade varandra så mycket! Vi fick tio lyckliga år tillsammans. Ofta sa vi att det var ett mirakel att vi träffats och fått varandra efter ett lång krånglig intro.
Jag lider med dig Elisabeth! Vad har du för arbets"kamrater" och grannar!? Som om inte sorgen skulle vara nog! Allt stöd i världen behövs. En enkel fråga som Hur har du det? borde vara enkel att öppna upp med. Var inte rädd för att prata om sorgen, ös på! För ett sandkorn ur ett ton sand på axlara försvinner för var gång man får tala om vad som hänt med ens älskade och hur det känns. Prata om krampen i magen som kommer varannan minut osv. Kram
  2019-03-12 skrivet av  Birgitta   |  
Kram till dej Britt och alla andra 💕 jag bara gråter 😢 är snart medlem här. Kram
  2019-03-12 skrivet av  Britt   |  
Tack Birgitta! Efter jag skrivit mitt första inlägg skulle jag försöka äta lite i min ensamhet. Gröt...Då gick spisen sönder! Det blinkade i alla lampor och kom illaluktande rök ur ugnen. Det är sånt där man inte riktigt orkar med just nu!! Ge mig kraft!
  2019-03-12 skrivet av  Yvonne   |  
Kram till er alla nya som skriver här. Vi alla går igenom samma smärta,livet känns orättvis.
  2019-03-12 skrivet av  Birgitta   |  
Men herregud Britt :( finner liksom inga ord. Jag skickar styrka. Jag gör gröten i micron. Skickar styrkekram 💕
  2019-03-12 skrivet av  Birgitta   |  
Kram Yvonne, ja det är fruktansvärt orättvist :(
  2019-03-13 skrivet av  Yvonne   |  
Jag tyckte att jag efter 8 månader nu börjat må bättre,men samtidigt är det först nu jag börjar ta in vad som hänt. Hittade ju min man död i tvättstugan,en chockartat upplevelse. Har varit ledig 2 dagar nu,träffat barnen och andra vänner. Men jag mår så dåligt inom mig idag,trots medicin. Får hoppas på en ljusare morgondag,allt måste gå men alla minnen tränger sig på.
  2019-03-13 skrivet av  Birgitta   |  
Hej Yvonne jag kan inte föreställa mej det hemska som du gått igenom. Jag vet inte hur mycket sorg man kan ta. Jag förlora min kära far 2014.Min kära mor 2016. Och morbror juli 2018. Och sen min kära svärfar somna in annandagen i julas. Och sen nu min älskade sambo gick 💕 bort den 18 februari 😢 😢 😢. Jag känner mej tom, grämer mej för begravningen på fredag 😢. Kram till dej 💕
  2019-03-13 skrivet av  Yvonne   |  
Hej Birgitta! Mina ord räcker ej till när läser ditt inlägg. Blir det aldrig nog? Du finns i mina tankar på fredag .Bor du söderut i vårt land? Jag bor i Jämtland. Nu ska jag ta en tur med min hund. Kram.
  2019-03-13 skrivet av  Birgitta   |  
Jag har blivit medlem nu. Är du på fb? Kram
  2019-03-13 skrivet av  Britt   |  
Men snälla nån Birgitta vad du gått igenom! Hur mycket ska du orka med? Hoppas det finns vänner runt om dig som kan stötta dig! Jag tänker på dig på fredag, denna dag du aldrig önskat!
Idag är det två veckor sedan min man somnade in i min famn efter en månadslång grym smärta. Jag är sjukskriven till begravningen nästa vecka. Det var inte helt självklart att jag skulle få bli det. Mycket märklig läkare!! Jag bad också att få jobba halvtid veckan efter begravningen. Då måste jag söka sjukskrivning igen...
Det är mycket praktiskt som sker nu runt bouppteckning mm. Ändå är dagarna så långa! När jag varit hemifrån en stund känns det så märkligt att inte någon väntar hemma på mig. Plötsligt har man så mycket tid över!
  2019-03-13 skrivet av  Birgitta   |  
Hej Britt jaa du jag vet inte hur man ska orka med detta 😢. Jag e sjukskriven till 29 /3. Vi jobbar på samma åkeri, och det blir tufft att kliva upp i hytten igen efter detta 😢. Den läkaren begriper inte 😡 vad du gått igenom. Alla dessa papper som ska skrivas, man är ju inte klar i huvudet efter nåt sånt som vi gått igenom 😢. Håller med om när man kommer hem 😢 ingen som svarar, då ställer jag mej och bara gråter. Jobbigt jobbigt. Kram till dej 💕
  2019-03-14 skrivet av  Yvonne   |  
Godmorgon på er! Kl. Är 0615 jag går till jobbet nu. Ha en bra dag,så gott det går.
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">