Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2019-05-11 skrivet av Mimmi

Jag vill inte se den ljusa klara dagen ,jag vill ha skymning .
Jag vill inte se solen, jag vill ha mörker
Jag vill inte se alla vårblommor,jag vill se höstlöv .
Jag vill inte se glada par på uteserveringar, jag vill se en ensam person på en park bänk
Jag vill inte se glada par shoppa ihop till fredagsmyset, jag vill se en person som köper 1 kanelbulle.
Jag vill ingenting längre, och jag misstänker att det kommer att fortsätta såhär.
Enligt forskningen är "vår " typ av situation ytterligt allvarlig.
Att förlora kontakten, inte ha stöttande nätverk, att ha känslan av att inte behövas längre, att hamna utanför den gemenskap man hade tidigare med vänner , grannar, släkt. Ensamheten är farlig. Tillståndet förkortar livet ganska exakt på samma sätt som för stor rökare, cancerpatienter mm.
Jag vet inte , men det känns som om det stämmer, jag förstår inte hur jag skall kunna fortsätta och varför.

Visa kommentarer:
  2019-05-12 skrivet av  Miriam   |  
Förstår helt och fullt Mimmi. Du uttrycker dig väl. Så här känner även jag. Döden förändrar allt. Har svårt för de här ljusa månaderna, glädjen och förväntningarna som finns hos andra människor. Vart är de ensamma? Och ensamhet är mycket farlig, som du säger. Och att känna sig ensam, även om man är i sällskap av andra människor. Då känns det tröstlöst verkligen.
  2019-05-12 skrivet av  Linda   |  
Ja precis så är det. Mycket plågsamt att som ensam se alla par. Jag känner mig som pusselbiten som inte passar nånstans, den som blev över. Vissa dagar är jag mest ledsen, andra dagar arg. Det tar väldigt mycket kraft att sörja och jag önskar att man kunde trycka på paus.
  2019-05-12 skrivet av  Monika   |  
Håller med att det är plågsamt när man ser andra par tillsammans . Man känner sig så fruktansvärt ensam . Att se par som åker iväg tillsammans i sin bil . Så hade jag också det . Men allt rycktes bort på bara en dag . Vet inte hur många gånger jag har tänkt varför skulle den hemska olyckan hända . Varför skulle han dö på sitt jobb. På torsdag har det gått 1 år sen det hände . Sorgen är tung att bära o saknaden är hemsk . Kramar till er .
  2019-05-12 skrivet av  Fia   |  
Mimmi
Så på pricken.
  2019-05-13 skrivet av  Maria   |  
Håller med. Andra letar vårtecken men jag vill bara skrika att jag skiter i våren. Andra planerar sommarsemester och jag får ångest. Ta hand om dig och kramar till er alla.
  2019-05-13 skrivet av  Maria   |  
Håller med dig fullkomligt min namne Maria.
  2019-05-13 skrivet av  Catrine   |  
Detta är det enda stället där jag kan känna att jag inte är totalt udda. Det gör jag i alla tidigare sammanhang. I tidigare umgänge har jag blivit en udda fågel, drar mig för att träffa tidigare vänner som lever i parförhållanden. Det gör för ont. Fler och fler tidigare vänner har också slutat höra av sig, det gick fort. Det var bara drygt två månader sedan min underbara man dig. Det är säkert mig det är fel på men jag känner mig djupt sårad. Vet att jag inte är en kul typ att träffa men var blev "vännerna" av. Ensamheten är fruktansvärd och jag funderar hela tiden på vad jag gjort för ont för att ha det så här. Detta är inget liv.
  2019-05-14 skrivet av  Miriam   |  
Hej Catrine,

Det är absolut inga som helst fel på dig. Känner igen mig så väl i att vara en "udda fågel". Och att dra sig för vänner i parförhållanden. Precis som du säger, det gör för ont. Andras liv, som bara fortsätter som vanligt, medan man själv fått livet ödelagt. Och allt inombords, är kaos. Förstår också din bedrövelse vad gäller vänner som slutar att höra av sig. Har tyvärr fått erfara detta själv också. Man behöver dem, en lång lång tid framöver och egentligen bara mer med tiden. Och ensamheten, den är så obarmhärtig. Kram till dig!
  2019-05-15 skrivet av  Linda   |  
Vännerna som drar sig undan, vad är de rädda för? Att man ska snora ner dem med sin fulgråt? Att de ska smittas av döden? Jag tror de är rädda för att de inte vet vad de ska göra och säga. När de faktiskt bara behöver vara medmänniska med ett par öron som orkar lyssna. Och eventuellt bjussa på en kram.
  2019-05-16 skrivet av  Yvonne   |  
Hej Ingrid Katarina Monica mfl. Länge sen vi hördes,livet rullar väl på,måste ju leva och hitta nån balans,och lite glädje mitt i allt. Idag skulle Erik fyllt 70 år,känns overkligt och gör ont,att besöka gravplatsen, jag som hade planerat fest. Men livet blir inte som man tänkt alltid. Hur har ni det? Kram till er.
  2019-05-16 skrivet av  Monika   |  
Hej Yvonne! Idag är det 1 år sen min sambo omkom på sitt jobb. Den här kvällen förra året då letade dom efter honom på hans arbetsplats . Hans arbets bil stod vid kraftdammen . Men han var borta . Polisen kom hem till mig på natten då hade dom fortfarande inte hittat honom . Den natten sov jag inget alls . Var inte ens trött nästa dag . Han hittades sedan på eftermiddagen av dykare . Polisen kom hem o talade om att dom hittat honom i vattnet och det var fruktansvärt att få det beskedet . Jag köpte blommor idag o satte här hemma till honom . Är så långt till minneslunden här . Förstår att det gör ont att besöka gravplatsen . Min sambo skulle fyllt 60 år i januari . Ledsamt att vi inte fick fira dom . Livet blev verkligen inte som man tänkt sig . Jag önskar dig en bra kväll kram .
  2019-05-18 skrivet av  Susanne   |  
Hej Yvonne. Håller verkligen med dig om att livet inte blev som man tänkt...det var inte så här jag hade tänkt min livsstig. Jag är inne på tredje våren utan min man, och det gör ont. Minnena jag har av vad vi gjorde osv. Det är först nu som jag landat i att min livskamrat inte kommer tillbaka. Jobbar med att lära mig ” leva” på ett nytt sätt. Sitter just nu ute och lyssnar på alla fåglar som kvittrar, har haft en jobbardag ute med målning och första grillningen till middag. Fint väder hela dagen men saknaden gör så ont. Kram
  2019-05-19 skrivet av  Yvonne   |  
Idag regnar det en aning här i Östersund,jag sitter med några vänner på Expo norr och fikar. Det är en varumässa. Vet du så känner jag oxå först nu jag börjar fatta,att det bästa jag hade togs ifrån mig,att avsluta sitt liv så hastigt,dom min man gjorde,efter 4 semesterdagar i Stockholm,det känns det.kram till dig. Susanne
  2019-05-21 skrivet av  Annika   |  
Jag känner också igen mig i beskrivningen att alla är glada det är snart sommar, par planerar semestern och fastän man har barn så är man så ensam ändå. Barnen är ju vuxna och har sina liv. Vad ska jag göra på sommaren då? Som nån skrev man åkte iväg som ett par, nu är man ensam. Jag har min allra bästa vän och får gärna åka med dom på semester har dom sagt, men jag sa då känns det ju jättekonstigt tredje hjulet osv. och denna sommaren har dom ju redan bokat för längesedan. Fy fan för att bli såhär ofrivilligt ensam, det gör så jä...la ont i själen!
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">