Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2019-05-19 skrivet av Sabina

Vi gick i ide tillsammans hela vintern. Vi skapade en oas av fantastiskt samförstånd, kärlek och frihet. Här kunde vi vara oss själva och trivas, laga mat och prata om våra drömmar. Jag älskar hur fin och mjuk du var, så ärlig och blottande av din person. Så stark i din skörhet. Jag hade väntat på någon som dig.

Tack för att jag fick lära känna dig. Tack att du lyssnade. Tack för att du såg. Tack för att du delade med dig av dig själv. Tack för att vi fick finnas tillsammans i vår oas. Med bara ögon för varandra.

Förlåt att jag inte kunde hjälpa dig med din sorg. Förlåt att jag inte kunde gråta dina tårar. Förlåt att jag inte tog dig i handen och ledde dig rätt när din sorg gjorde sig påmind. förlåt.

Jag saknar att pussas med dig. Jag saknar vår oas. Jag saknar att höra dig prata. Jag saknar din dialekt. Jag saknar din kropp. Och jag saknar din blick.

Efter sex månader ser jag dig för sista gången. Du är där men du rör dig inte. Du ligger där, men du hör mig inte. Du känner inte när jag tar på dig. Du är varm men du rör dig inte. Dina händer är blå. Jag börjar med hjärtkompressioner och inblås.

Min hjärta går sönder. Ditt har slutat slå.

Visa kommentarer:
  2019-05-21 skrivet av  Miriam   |  
Sabina, så oerhört vackert och smärtsamt uttryckt...
  2019-05-21 skrivet av  Sabina   |  
Tack Miriam <3
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">