Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2019-07-15 skrivet av Catrine

Sommarsemester, detta man alltid längtat efter. Denna härliga känsla att få vara ledig en längre tid med sin älskade man. Det var ett tidigare liv. Nu har jag precis börjat min semester i år, ensam. Hade gärna skänkt bort mina semesterdagar till någon annan om det var möjligt. Mår uruselt och vet inte vad jag ska fylla dessa veckor som jag har framför mig med. Visst har engagerade vänner försökt att komma med lite olika förslag men jag har ingen lust. Sorgen efter min fantastiska man,denna hemska ensamhet och mitt hat för den s. k svenska sjukvården är känslor som upptar hela mitt väsen 24 timmar om dygnet. Hoppas snart att mitt liv också är över. För detta är inget liv.

Visa kommentarer:
  2019-07-19 skrivet av  Anders   |  
Catrine. Jag förstår exakt hur du känner. Den smått euforiska känslan när man äntligen går på semester och ska få tillbringa lång kvalitetstid med varandra har förbytts mot rädsla, meningslöshet, tomhet och vemod. Den bästa tiden på året är plötsligt den jobbigaste och värsta.
Jag har också just påbörjat min semester och liksom du får jag erbjudande från mina vänner. Det är jättesnällt på alla sätt men för mig känns det som konstgjord andning. Jag vill ju bara vara med min älskade M...
Jag försöker att ta timme för timme, dag för dag och hitta en tillit i att det måste vara så här just nu och att det kanske blir bättre, men det är svårt att övertyga sig själv om det när allt är tungt, sorgligt, hemskt och uppfyllt av saknad.
Jag hoppas att du har fina människor omkring dig och att du hör av dig här igen om du finner någon tröst i vad jag skriver och vill fortsätta.
Ta hand om dig! ♥
  2019-07-20 skrivet av  Linda P   |  
Catrine o Anders, jag skriver under på allt. Livet som jag kände det är slut. Tacksam över att jag har ett jobb att ha semester ifrån och i år är det riktigt gott att gå ut från den dörren ett tag. Men samtidigt öppnar jag ju den där dörren till tomheten. Ingen finns att dela tiden med. Ingen mer än jag som planerar allt som ska göras. Värst är min misstänksamhet mot hans kompisar. De försöker nog va snälla men det finns en underton jag inte gillar. Som att jag är lovligt byte nu. Jag är så trött på det här livet, hur står man egentligen ut?????
  2019-07-22 skrivet av  Linda P   |  
Anders. Jo jag kan säga och har sagt det till min mans/våra vänner. Dock har jag kommit fram till en sak och det är att det inte går att vara vän med en man. Kanske är min dåliga erfarenhet men de verkar alltid förvänta sig mer. Håller kontakten mkt kort fortsättningsvis. Fortsätter min vandring mot solnedgången, ensam. Tack för dina kloka ord och stöd. Önskar dig allt gott.
  2019-07-23 skrivet av  Anders   |  
Hej igen Linda!
Jag förstår och respekterar verkligen din känsla och dina upplevelser. Min erfarenhet är dock en helt annan, varför jag tror att det är högst individuellt och handlar om person och inte kön. Min nu bortgångna fru hade en man som sin bästa vän och mina allra närmaste vänner är alla kvinnor. Vi respekterar varandra och jag är helt säker på att ingen av dem känner det obehag du känner. I mitt fall är det en stor fördel att prata med kvinnor för ni ser och tänker annorlunda jämfört med män och det ger mig nya infallsvinklar och utvecklar mig väldigt mycket.
Jag tror att de män du har omkring dig är fel för dig men att du ändå inte ska utesluta att kunna vara vän med en man.
Återigen, jag vet inget om dig, men jag vet att vi behöver all hjälp och stöttning vi kan få för att överleva i vår sorg och saknad och om jag kan vara till allra minsta hjälp så betyder det mycket för mig.
Ta hand om dig!
  2019-07-23 skrivet av  Marie Long   |  
Kommer in här och hoppas finna hjälp, stöd, råd, men ser att ni andra befinner er i samma känsla som jag idag, fast det har gått en tid. Min allra käraste man, mitt allt, somnade in förra måndag pga av hjärntumör. Jag kan inte se framåt. Där är en vägg. Jag har stora, fina barn samt även hans egna, några goda vänner, arbetskamrater osv. Just nu har jag sommarlov som lärare, och jag tänker att nästa år kommer det att bli så tungt när jag inte längre kan se framemot vår båtsemester. Kommer det att bli för jävligt tills jag själv försvinner? Eller blir det ändå en lindring av den värsta smärtan? Jag frågar er, är tacksam för svar för jag är verkligen under isen. Han var 65, jag är 63. Vi skulle bli gamla ihop ...
  2019-07-24 skrivet av  Susanne   |  
Hej Marie! Beklagar din sorg! Då min man dog, blir tre år i september. Han blev 58 år jag är 56 år, precis som du skriver vi skulle också bli gamla tillsammans. Vi fick 36 år tillsammans. Jag har läst böcker om sorgebearbetning för att på något sätt förstå vad jag går igenom. Behöver än idag läsa emellanåt då sorgen blir för tung. En bok jag kan rekommendera heter En bro till framtiden. Kram./Susanne
  2019-07-24 skrivet av  Catrine   |  
Tack Anders för de fina orden. Det är bara här som jag finner lite tröst i denna overkliga värld som jag befinner mig i. Samtidigt är det som Marie skriver att vi befinner ju oss på liknande "platser" och ingen av oss har någon lösning. Bara att härda ut och avvakta tiden. Men vad är det som ska bli bättre? Livssituationen ser ju precis likadan ut. Ens älskade make/maka är för alltid borta. Saknaden, tomheten och ensamheten är densamma. Livet som man hade och trivdes med kommer aldrig att återkomma. En väninna till mig påpekade att jag har, förutom en kort tid i ungdomen, aldrig levt själv. Det är givetvis en anledning till att jag inte kan acceptera min nuvarande situation. Ensamhet är grunden till både sjukdomar och för tidig död och det är verkligen inte konstigt. Vi "överblivna" och övergivna skulle kanske bilda kollektiv. Hade varit så skönt att slippa förklara sig hela tiden varför man mår som man gör och varför det inte är så lätt att återgå till det sociala liv som man levde förut.
  2019-07-24 skrivet av  Anders   |  
Catrine mfl.
Om ni föredrar att fortsätta våra samtal utanför gästboken så finns mina kontaktuppgifter i medlemssidorna. Jag skriver gärna (mejl, sms, Instagram) med er i samma situation då jag upplever att det lindrar en aning att inte vara ensam i detta h...te.
Sök på mitt efternamn, Sanell. Det finns bara jag.
Trodde att det skulle finnas en chatt här på VIMIL men jag hittar ingen. Bara instruktioner om hur den fungerar...
Ta hand om er!
  2019-07-25 skrivet av  Susanne   |  
Hej Anders och mfl.Om ni vill så är min mailadress susnill@gmail.com jag är inte medlem här. Att bara få skriva av mig i Gästboken har känts bra för mig. Att få berätta om min sorg om och om igen har jag behövt/behöver. Sköt om er!
  2019-07-26 skrivet av  Linda P   |  
Susanne, Anders m fl. Att bara få skriva av sig räcker gott för mig. Grejen är ju att ni som är inne på sidan förstår mig. Och vi är många som behöver skriva av oss. Det är ju, rent krasst, inte fler vänner jag behöver. Bara att få resonera med sörjande och finna förståelse. Vi alla vill ju helst bara ha en speciell person tillbaka. Kram på er alla.
  2019-07-26 skrivet av  Ann   |  
Hej, har precis blivit medlem och läst era inlägg. Jag känner på samma sätt som flera av er. Just Catrins om semester varför och vad ska man göra på semestern ny när man är ensam, känner att kroppen behöver den vilan men jaget behöver inte vara ledig. Jag blev ensam för 1.5år sedan då min sambo hastigt utan förvarningar gick bort i hjärtinfarkt. Livet tog slut där och då. Jag har mina fantastiska barn och barnbarn som ställer upp när det behövs, men det är inte samma sak som att vara vi två.
Marie Long du skriver att du kanske kan få råd och stöd här, det tror jag att vi alla i samma situation kan få. Att lyssna på och prata om hur andra har gjort för att ta nästa steg för att komma vidare och att jag och du kan bidra med våra funderingar, hur jag tänker att man kan göra i olika stadier av sörjandet, ta in hur andra tänker. Jag hoppas iallafall att få lite råd och stöd i den här gruppen.
  2019-07-28 skrivet av  Susanne   |  
Hej Ann och alla ni som kämpar! Jag kan varmt rekommendera att läsa böcker om sorgebearbetning. Det har hjälpt mig att förstå vad jag går igenom efter min mans död. Behöver fortfarande ibland läsa...❤️ En Bro till Framtiden heter en bok som är skriven av Göran Gyllenswärd. Vägar i sorgen med samma författare och Lars Björklund. Den sista boken jag läst heter Sorgebearbetning en handlingsplan för att bearbeta dödsfall och separationer och andra förluster vi möts av i livet. Skriven av John W James och Russel Friedman. //Kram till er alla Susanne.
  2019-07-30 skrivet av  Madelein   |  
Samma för mig. Det har gått tre år sen min man omkom i en olycka och jag kan inte komma över det. Hittar ingen väg framåt. Sommaren är väldigt jobbig. Känner mig så ensam.
  2019-07-30 skrivet av  Anders   |  
Hej Madelein och alla andra!
Jag håller med. Ensamheten och känslan av att inte komma framåt är fruktansvärd och sommaren, som förr varit årets höjdpunkt, är tung... Då är det skönt att forum som detta finns där man kan skriva av sig lite, hitta stöd och se att man inte är själv i sin mardröm.
Var rädda om er och fortsätt skriva så försöker vi hjälpa varandra!
  2019-07-31 skrivet av  Anna   |  
Har mist min Man i cancer förra månaden. Att man blev änka vid 46 fanns inte på världskartan. Livet är grymt & orättvist. Plötsligt står man där helt ensam. Känslan av ensamhet, tomhet & övergivenhet är värst. Har till min stora sorg åxå märkt hur vänner 'försvunnit'. Människor är rädd för döden, ändå ska vi alla dit. Ja, jag är besviken att såna man trodde va ens riktiga vänner bara 'önskar' en en 'trevlig sommar' & skriver vars dem ska fara på semester.
Jovisst förstår jag att livet fortsätter därute, de ser jag varje dag & visst förstår jag att vännerna har sitt liv & familj & att de fortsätter vidare, men hur kan man önska trevlig sommar till någon som just förlorat sin äkta hälft. Cyniskt :( & att dem inte bara kan te.x fråga om de kan vara behjälplig med något eller bjuda med en på en kvälls promenad eller fika.
Nej, de blev ett stort h-vete här nere på jorden. Ser att ni andra också är i samma sits...Beklagar er sorg också.
De finns inga svar, alla människors sorg är unik. Man måste genomlida detta, finns inget val...

  2019-08-03 skrivet av  Göran   |  
Hej Anna,

Jag känner precis som du!

Jag förlorade min fru i cancer för 3 veckor sedan. Det tog bara 53 dagar efter hon kom till sjukhus så gick hon bort endast 45år gammal.

Jag känner mig som den ensammaste människan på jorden just nu!

Vem kunde ana att man skulle bli änkling vid 50. Det känns så orättvist, men jag försöker kämpa på för vår 14 åriga dotters skull!


  2019-08-03 skrivet av  Anders   |  
Anna, Göran mfl
Min Maria dog i cancer i februari, endast 48 år gammal. Jag vet hur ni känner, hur ni mår, förstår ensamheten, meningslösheten, hopplösheten. Jag vet hur det känns att hitta ett brev i lådan adresserat till "dödsboet" eller att läsa sitt civilstånd på ett papper från banken och inse att det står "änkling".
I mitt fall finns inga barn eller nära familj och känslan av ensamhet är emellanåt oändlig och gigantisk.
Det som tar mig framåt timme för timme och dag för dag är att:
*Bara tänka på här och nu. Inte planera eller tänka på framtiden, det är en allt för stor smärta.
*Försöka att normalisera och tänka att den smärta och den sorg jag känner är det enda tänkbara just nu, allt annat hade varit konstigt. Detta är det nya normala. Det gamla finns inte längre kvar som ett alternativ.
*Be om och ta emot hjälp från alla som vill hjälpa mig. Många drar sig undan men de som finns kvar är ovärderliga.
*Prata med proffs och amatörer. Kurator, psykolog, sjukhuspräst och terapeut men också de vänner jag litar på och känner förtroende för.
*Gråta. Både själv och tillsammans med andra. Låta alla känslor komma precis som de är. Öppna, ärliga och ocensurerade.
*Skriva. Jag skriver hur jag känner på Instagram (@meandmybumblebee), till vänner, här i gästboken osv. När man ser eller hör sina tankar så blir de lite mindre hemska.

Det som hänt oss är inte en isolerad händelse, inget som går över eller läker. Det är något vi för alltid kommer att bära med oss. Det vi måste försöka göra, själva och tillsammans, är att hitta sätt och styrka att göra det. Lätt att säga men fruktansvärt svårt att göra...

Min mejladress, om någon vill skriva utanför Gästboken, är: anders.sanell@gmail.com

Var snälla mot er själva! ♥
  2019-08-03 skrivet av  Göran   |  
Hej Anders,

Tack för dina omtänksamma ord!

Jag har träffat kurator regelbundet sedan sjukhustiden med min fru. Det var bra att samma kurator både har pratat med min fru, dotter och mig eftersom hon hann lära känna min fru lite innan hon gick bort och förstod vem hon var och hur hon resonerade.

Samtidigt vet jag inte om kuratorn hjälper, men jag lovade min fru att fortsätta med att ha en kuratorskontakt.

Min dotter vägrar att ha kontakt med kuratorn och hon vill bara glömma den traumatiska sjukhustiden....

Hoh är stundtals väldigt utåtagerande mot mig och jag är villrådig hur jag ska hantera det....

Tack för att du svarade på mitt inlägg!
  2019-08-03 skrivet av  Anders   |  
Hej igen Göran!

Först och främst måste jag säga att du är beundransvärd som både hanterar din egen sorg och dessutom finns där för er dotter. Vi har som sagt inga barn men jag är ytterst tveksam till om jag hade hållit ihop tillräckligt mycket för att klara det. Var stolt över dig själv!

Jag har ingen som helst utbildning i det här utan är ren amatör men när det gäller er dotter så tror jag att det är en naturlig reaktion. Vi hanterar sorg på olika sätt och hon är så klart förkrossad, livrädd och otroligt ledsen över vad som hänt. Ge henne tid. Prata med henne. Visa att du är ledsen, hur du känner. Var inte rädd att visa att du sörjer. Visa att du finns kvar, att du älskar henne och att oavsett hur hon är eller vad hon gör så finns du där och älskar henne villkorslöst. Hon behöver sannolikt mer tid än du. Tvinga henne inte till något. Ge henne tid och finns där för henne.
Hennes utåtagerande tror jag beror på att hon är livrädd att förlora även dig. Hon testar gränser för att se om du stannar kvar.

När det gäller kuratorn så tycker jag att du kan prova andra vägar. Jag har som jag skrev träffat många olika och kommit fram till att titeln spelar ingen roll. Det är personkemin som är det viktiga. Jag har hittat en sjukhuspräst som jag samtalar med regelbundet. Vi pratar som gamla vänner om hur jag mår och känner, men jag träffar även en terapeut som mer analyserar, förklarar, ger läxor och hjälper mig framåt. Jag känner ett stort förtroende för båda och det är det som jag ser som avgörande. Jag litar på dem, är helt ärlig och avslappnad i våra samtal och det är det som hjälper mig. Testa andra tills du känner att det känns rätt. Både sjukhuset, kyrkan och vårdcentralen kan nog rekommendera och hjälpa till. Jag kan även rekommendera anhörig-/efterlevandegrupper.
Jag är helt säker på att din fru bara blir glad om du hittar någon som funkar bättre. Det hon vill är inte att du fortsätter hos just den kuratorn utan att du vågar ta hjälp.

Tre veckor Göran. Det är ingenting. Du är fortfarande i chock.
Alla pratar om att ge det tid och det är skitjobbigt. Man vill ju må bättre NU! Men det ligger något i det. Tillåt dig att känna att allt är piss. Tillåt dig att vara ledsen, att sörja att känna att det aldrig mer bli bra. Det är helt naturligt och normalt när du befinner dig på den plats i livet som du gör. Jag är otroligt ledsen för din skull och att det är som det är, men det du känner är tyvärr normalt just nu.
Tyvärr tror jag dessutom att det kommer att bli jobbigare när chocken lägger sig och den vedervärdiga sanningen framträder, så var det för mig, men det enda vi kan göra är att ta timme för timme och dag för dag.
Var rädd om dig!
Kram Anders
  2019-08-03 skrivet av  Linda P   |  
Göran, jag har varit en fjortonårig dotter och jag har haft en fjortonårig dotter. Jag vet inget om er relation men jag vet att jag var precis så fordrande och testande i den åldern. Släpp aldrig taget! Hon vill bara veta om du står kvar även när det stormar. I mitt fall fick jag exakt rätt kurator när faktum stod klart. Ibland säger en kurator saker man inte vill veta av, men att gå in i det är just vad som behövs. Jag har bara bra erfarenheter av det och gick hos samma kurator i ett år. Utan denna hjälp hade mitt liv varit trasigare. Livet blir aldrig detsamma som när jag var hustru, jag längtar efter att få dö och återse min man. Till dess har jag uppgifter att fylla och mycket att göra. Min man sa inför döden att man måste gilla läget. Jag tycker inte om min livssituation men jag uthärdar. Han ville inte dö, varför ska jag då ha bråttom och skynda på? Snälla Göran, fortsätt älska sönder din dotter även om hon inte verkar vilja! Våra avkommor tvingar oss vidare, ett steg i taget, en dag i taget. Kramar!!!
  2019-08-04 skrivet av  Catrine   |  
Jag har två unga vuxna döttrar, 22 och 26 år gamla. En alldeles för tidig ålder att förlora sin pappa som stod oss alla väldigt nära. Att mista en förälder som barn eller i tonårsåldern är fruktansvärt då man har andra behov. Det ställer givetvis helt andra krav på den kvarvarande föräldern att mitt i sin egen sorg vara stark för sina barn som behöver en mer än någonsin. När jag ibland tänker på er som hamnat i just den situationen blir jag full av beundran. Men jag förstår samtidigt att det finns inga val. Jag och mina döttrar har det tufft på så sätt att vi inte riktigt kan dela vår sorg. Jag har avskärmat mig väldigt och försöker på något sätt hålla dem ifrån mig för att de ska slippa se mig så här, helt förändrad och förkrossad. Att aldrig kunna ge dem något av det jag alltid gjorde tidigare, aldrig vara glad och intresserad av något längre är fruktansvärt jobbigt. Men jag tycker inte att något är väsentligt eller betyder något längre. När någon pratar om ett världsligt problem tänker jag alltid, men säger inget, att de har ju livet. Så vad är problemet?
Som många av er skriver så finns det inte någon genväg förbi detta helvete. Ber en stilla bön varje kväll att slippa vakna till ännu en meningslös dag. Men än har bönen inte uppfyllts. Bara att gå upp idag också.
Kämpa på allihop så gott ni kan men var snälla mot er själva.
  2019-08-04 skrivet av  Göran   |  
Hej, Anders, Linda och Catrine,

Tack för ert fina stöd och engagemang!

Vi har haft utmaningar med vår dotter ända sedan hon kom in i puberteten. Min fru tog detta mycket hårt.

Vår dotter är fantastisk på alla sätt. Duktig i skolan och uppför sig fint mot andra vuxna och barn, men kan visa ett helt annat beteende hemma mot oss föräldrar.

Hon kan vara väldigt utåtagerande, skrikig och angriper oss fysiskt.

Hennes utbrott har varit kortare mot mig efter det att hennes mamma gått bort och hon ångrar sitt beteende snabbare och får ångest och ber om förlåtelse kort efter utbrotten.

Hon säger väldigt elaka saker som att jag är en idiot, hjärndöd och att hon alltid har hatat mig och önskar att jag vore död istället för mamma, vilket jag förstår och önskar att så vore fallet.

Efter alla fina svar jag redan fått här så har jag nu ansökt om medlemsskap i detta forum.

Det känns lite mindre ensamt att kunna prata med andra som är eller varit i samma situation.

Tack!
  2019-08-04 skrivet av  Anna   |  
Tack för att ni orkade skriva stöttande svar, Anders & Göran.
& jag beklagar även era förluster av er livskamrat. Livet ör grymt & orättvist & naturligtvis blir de en helt ny omställning i tillvaron att börja om från scratch...Men som jag hann prata med min Man, jag fick gåvan att leva vidare...Så jag försöker ta en dag i taget hela tiden & sysselsätta mig. Vi, nu jag, har två hundar som får mig glad & komma ut med varje dag. Skriver också för mig själv & försöker få någon slags rutin.
Vi hade inte heller några barn tillsammans, men hundarna blir som 'mina barn'.
Jag skriver gärna till din mail, Anders småningom.
Känns skönt att ni orkade ta er tid & svara...& att jag inte är ensam på jorden att ha vart med om livets största sorg.
Styrkekram...
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">