Till Gästboken  |  Skapa kommentar
2019-08-20 skrivet av Mimmi


Jag försöker.....

Jag försöker vara stark, fast jag inte är det.
Jag försöker verka lugn, fast jag inte är det.
Jag försöker verka stabil, fast jag inte är det.
Jag försöker vara intresserad, fast jag inte är det.
Jag försöker träffa folk, fast jag inte vill det.
Jag försöker glädjas, fast jag inte kan det.
Jag försöker äta, fast jag inte vill det.
Jag försöker sova, fast jag inte kan det.
Jag försöker att inte gråta, fast det går inte.
Jag försöker att leva, fast jag vill inte.
Jag försöker att inte förlora fotfästet, men det har jag.

Du är mitt allt - jag älskar Dig !


Visa kommentarer:
  2019-08-22 skrivet av  Anders   |  
Så vackert och samtidigt oändligt smärtsamt Mimmi. Jag kan känna, känna igen och förstå din sorg så väl.
Jag tycker också att du är väldigt klok som skriver "ur dig" dina känslor. På något sätt lindras smärtan när man sätter ord på den och låter den flytta ut lite från hjärnan och hjärtat.
Ta hand om och var snäll mot dig själv ♥
  2019-08-23 skrivet av  Mimmi   |  
Till Anders,

Precis som du säger, känner jag. När jag håller på att krevera av all sorg och smärta, då känns det så fint att kunna ”tömma” många tankar och känslor, som vi ju delar på detta forum.
Jag är väldigt tacksam för denna plats i etern. Här ”vet” alla, här ”förstår” alla, vi behöver inte förklara varför vi är helt ur fas. Det är en väldigt skön känsla, jag är inte ensam även om det känns så.

Mimmi
  2019-08-23 skrivet av  Anders   |  
Mimmi...
Det är ovärderligt att känna en gemenskap, en samhörighet och att förstå att man inte är ensam i mörkret. Även om det inte i sak förändrar situationen så lindars smärtan något.
Jag, liksom du, mår bra av att skriva. Om du vill kan du läsa mina tankar i mitt öppna instakonto @meandmybumblebee
Där skriver jag av mig...

Ensamheten är förödande, skrämmande, paralyserande och förlamande. Men även om det känns så, så är vi inte ensamma. Vi måste hjälpa varandra. Hålla varandra under armarna. Vara varandras ledstänger och hjälpas åt att hålla näsan över vattenytan.
"Ensam är stark" - vilket pissigt ordspråk... Ensam är allt annat än stark...
Det är tillsammans vi kan ta oss vidare. Det vi varit med om är inget man bearbetar, läker och går vidare ifrån. Vi måste lära oss att leva med sorgen och smärtan vid vår sida resten av livet.
Var rädd om dig!
Kram - Anders
  2019-08-24 skrivet av  Mimmi   |  

Anders....

Det är underligt att den gemenskap som vi känner här, stark och mild, klok , varm , förstående och tröstande kommer från oss alla. Vi som inte känner varandra, aldrig sett varandra, men ändå så förenade. Du skriver om uttrycket ” ensam är stark ” , man kan undra vem som myntat det. Jag kan, och säkert många med mig, känna mig helt ensam i en stor grupp av ” vänner ”, men här är vi alla sammanflätade av känslor.
Jag vet vad som gjorde mig stark - det var kärleken från mitt livs stora kärlek och allra bästa vän.
Ensam är aldrig stark, det vet vi !

Kram // Mimmi

  2019-08-24 skrivet av  Catrine   |  
Känner precis igen det ni skriver. Denna hemska ensamhet som håller en i ett hårt grepp varje dag. Hur hanterar man att varje dag känns som ett enda lidande. Jag är lika förvånad varje kväll att jag överlevt ytterligare en dag. Vet inte hur det gick till? Känner ingen glädje över något, har ingen livslust eller förhoppning om att någonsin bli glad igen. Har försökt att anstränga mig för att försöka få fram hur det kändes när jag var "neutral", allt var ok. Men inte ens det fungerar. Att sen känna från omgivningen att man ska anstränga sig för att må bättre gör ju inte livet lättare precis. Detta är också min enda plats att känna att jag i alla fall inte är ensam med mina "knäppa" känslor och tankar.
Tack för att ni finns.
Kram 🤗
  2019-08-24 skrivet av  Monika   |  
Håller med att ensamheten är hemsk . Har gått över ett år sen min sambo omkom i en olycka på sitt jobb. Har känt mig bitter många gånger borde inte få hända på någon arbetsplats. Från att ha ett bra liv så förändrades allt på en ända dag. Jag saknar honom varenda dag . Att bara tänka han kommer ju aldrig mera hem igen gör ont . Skulle bara vilja känna mig som vanligt men det går inte för inget blir som vanligt igen utan honom . Käns bra att kunna skriva här för här kan vi förstå varandra . Många styrkekramar till er alla .
  2019-08-25 skrivet av  Anders   |  
Mimmi och alla andra...
Det är väl just det här som hjälper oss ett litet steg framåt i taget. Igenkänningen. Att någon annan vet, förstår, går igenom samma sak. Jag tycker att det är väldigt fint att vi som, precis som du skriver Mimmi, aldrig träffats och inte vet vem de andra är, ändå känner med varandra och vill hjälpa varandra. Det är trösterikt och vackert. Jag känner efter Marias död en stor ödmjukhet.
95 % av det som händer i livet är när allt kommer omkring världsligt. Men de sista 5 %, att ta hand om varandra, kärlek, omtanke, medmänsklighet. De mjuka sakerna - de kan vi inte leva utan!
Jag har ingen familj på min sida. Maria och jag har inga barn. Det finns ett par personer på Marias sida som jag har fin kontakt med men i övrigt var jag helt ensam när Maria dog. Det skrämde mig något fruktansvärt! Jag hade en enorm ångest över att vara helt själv. Maria var mitt allt. Min älskling, min bästis mitt ständiga sällskap och nu var jag helt ensam.
Jag har gjort det jag var tvungen att göra. Jag berättade helt öppet och ärligt för de personer som fanns i min närhet och som jag kände förtroende för, hur jag mådde. Jag grät och berättade om min rädsla. Det var främst arbetskamrater. De är fortfarande arbetskamrater men nu har många av dem även blivit fantastiska vänner och oerhört betydelsefulla för mig. I tisdags när Maria skulle urnsättas så fick jag kärleksfulla och tröstande meddelanden från 11 nya vänner. Ovärderligt!

Men även om vännerna finns där så är huset tomt när jag kommer hem. Det finns ingen att hålla i handen på promenaderna. Ingen som somnar med sitt stora lockiga hår i mitt ansikte på kvällen. Ingen som pussar mig spontant när vi möts i trädgården.
I morgon har jag överlevt i ett halvår. För det är överlevt jag gjort. Inte levt.

Var snälla mot er själva!
Jag har anmält mig till årsmötet i Varberg i oktober. Hoppas att få träffa några av er på riktigt då.

Kram - Anders
  2019-08-25 skrivet av  Mimmi   |  
Anders,

Du skriver så rörande om din saknad och längtan efter den som betydde allra mest för dig. Vi känner alla den här längtan efter det vi hade förut. Jag saknar också ömheten och närheten, de spontana ömhetsbetygelserna som gjorde allt så underbart !
Det värsta är att vi känner med alla sinnen , att den tiden kommer aldrig tillbaka. Aldrig mer !
Därför är jag så tacksam för denna hemliga plats i rymden, där
jag kan möta mina ” soul mates ”. Där jag inte behöver låtsas, inte behöver dölja, utan kan säga precis det jag känner. Det stöd och den tröst som vi får här är helt naken och ärlig , av en
grupp personer som känner igen varenda stavelse av det vi
genomlider nu. Tack alla !

Mimmi
  2019-08-25 skrivet av  Anders   |  
Tack Mimmi!
Du skriver själv väldigt vackert, inspirerande och gripande.
Jag har inte en aning om vem du är. Inte hur gammal du är. Inte var du bor. Inte vad du gör. Ändå känns det som om jag skulle göra allt i min makt för att göra ditt liv lite bättre. Det är det fina med att dela en sorg. Vi känner varandra genom känslorna, genom saknaden, genom maktlösheten, tårarna och saknaden.

Igår var Marias brorsdotter här. Hon fick lite kläder och några av Marias parfymer. Snacka om att slå undan benen på mig när hon testade parfymen. Det var som ett slag i magen. Samtidigt som det var vackert och fint att känna Marias doft på någon annan som jag tycker mycket om så gick luften helt ur mig och jag grät som ett barn.
Det är så livet ser ut nu. Man balanserar på en slak lina och helt utan förvarning tappar man balansen och kontrollen och faller fritt igen.

Var rädd om dig!

Kramar - Anders
  2019-08-25 skrivet av  Mimmi   |  
Anders,

Jag undrar om det är just det , att vi inte känner varandra, någon av oss ,inte vet något om verkligheten kring varandra, ålder, boende, familj mm.
Är det inte just det som gör att vi kan mötas i känslorna , utan
att bli ” förvirrade ” av allt detdär världsliga som egentligen är helt oväsentligt ? Det vet vi nu , att det faktiskt är.

Till sist, snälla , spara din frus älsklingsparfym. Du kanske inte
kan uppskatta det just nu, men om en tid, oavsett hur länge , så kommer du kanske att kunna känna doften och minnas allt hon var - och - är för dig !

Kram Mimmi
  2019-08-25 skrivet av  Anders   |  
Mimmi...
Jo, det är nog så. Utan påverkan från världsliga saker kan vi fokusera på det viktigaste...

Tack för dina fina ord om parfymen. Jag gav bort två men har en kvar och den doftar underbart av Maria ♥
Tänk vad våra sinnen gör med oss! Sprutade just lite av den och den följer med mig när jag rör mig i hemmet, likt en underbar påminnelse av min älskade Maria...

Du verkar så klok Mimmi. Du inspirerar mig. Tack!

Kram Anders
  2019-08-25 skrivet av  Mimmi   |  

Anders, det låter fantastiskt ! Spraya en liten dusch på din
huvudkudde, så kanske du kan möta henne i drömmen !
Men ... spraya inte upp hela flaskan , utan mot slutet köper du en ny , samma parfym. Hennes ”riktiga” flaska kan du spara
för att ha kvar för alltid som ett kärleksminne i doften.

Kram och sov gott !
Mimmi
  2019-08-25 skrivet av  Marianne   |  
Varje kväll innan jag går och lägger mig läser jag dagens inlägg på vimil. På något sätt blir jag lugnare och har lättare att somna när jag vet att jag inte är ensam med min ensamhet och längtan att Ove skall komma tillbaka. Ang dofter så har jag hans arbetsskjorta hängande över en stol i köket , precis som han lämnade den, som jag går och luktar på. Andra hade nog tyckt det var tokigt God natt och tack alla ni som skriver på vimilsidan
  2019-08-25 skrivet av  Mimmi   |  
Marianne,

Jaa, andra hade nog tyckt att det var väldigt tokigt, men vet du, det tycker inte vi här ! Jag är helt säker på att många av oss här gör precis likadant. Och vi har alla förståelse för alla de olika sätt att försöka hitta trådar som leder tillbaka till det som en gång var. En doft, en plats, musik, bilder och mycket annat.

Jag avslutar också min dag med en sista blick in i Gästboken.
Det kanske är min godnattsaga, att precis som ni andra , veta
och läsa om och om igen - att jag är inte ensam !
God natt !

Mimmi
  2019-08-26 skrivet av  Susanne   |  
Hej Marianne och alla ni andra! Jag har min mans rakvatten kvar som jag måste få lukta på ibland! Har även gjort en minneslåda med saker som jag tittar igenom emellanåt./ Susanne
  2019-08-26 skrivet av  Linda   |  
För mig är doftminnet mycket viktigt. Snusar djupa andetag i hans morgonrock när jag är ledsen och behöver trygghet. Däremot har jag inte vågat lukta på hans parfym. Ibland möter jag nån på jobbet eller på gatan som har samma Lagerfeld och då går jag nästan sönder... Men flaskan är väl bevarad i en speciell låda med övriga av hans personliga saker som glasögon, plånbok och sånt. Nån gång kanske jag orkar glänta på locket.
  2019-08-26 skrivet av  Anders   |  
Hej vänner!

För det är så jag ser på er även om vi aldrig träffats. Ni är mina sorgevänner. Själsfränder i en mörk tid. Värdefulla. Som livbojar på ett stormigt hav. Ledstänger i mörkret. Livlinor när jag tappar balansen. Tack!
Jag har förstått att vi är många som avslutar dagen med ett besök här. Det känns fint tycker jag. Vi kämpar var och en på sitt håll under dagen men innan vi ska gå och lägga oss så samlas vi här och stöttar varandra ♥
Var rädda om er och sov så gott!

Kramar - Anders
  2019-08-26 skrivet av  Marianne   |  
Funderade på en sak när jag satt och läste dagens inlägg och råkade titta ut och såg bara mörker. Hur skall jag ta mig igenom höstens alla mörka kvällar som bara blir längre och längre ??? Förra hösten tyckte jag det bara var mysigt, när det började bli mörka kvällar att tända ljus och mysa i soffan. Men i år!!!!!
  2019-08-26 skrivet av  Mimmi   |  
Jag tycker tvärtom, att mörkret blir en skyddande filt. Här kan jag gömma mig med min sorg. Ute i ljuset, starkt solsken och värme känner jag mig väldigt avklädd och sårbar. Just nu kommer det några helt magiska nätter. Varma, det är 21 * nu, sammetsmörka och milda. Då brukade vi sitta ute, med lyktor och vin och njuta av den ljumma natten. Men .... så blir det aldrig mer, och det är så svårt att förstå och att acceptera, och det gör jag inte heller.
Varför ska vi straffas så hårt ? Kan vi inte bara stoppa filmen och veva tillbaka ......?
Mimmi
  2019-08-27 skrivet av  Susanne   |  
Tänker hur olika vi sörjer och går igenom det outhärdliga som vi drabbats av. Jag har från första stund haft ett behov att möta allt som påminner om min man. Tittat på foton, luktat på hans parfym medan jag dansat till ” vår låt” , lyssnat gång på gång i hans mobil där han spelat in sig själv och filmat våran katt och pratar till den. Gjort hans ”favorit mat” och druckit vin, tänt ljus, tänkt på vad hans kommentar skulle ha varit.. / kram
  2019-08-27 skrivet av  Mimmi   |  

Jag har samma känsla och behov av att leva med allt som påminner om Honom. Fotografier, blommor , ljus, favoritsaker.
Band med hans röst är jag extra glad över. En kär röst kan bli svår att komma ihåg. Ingenting är bortplockat. Det skulle kännas som att jag skulle ”sudda ” ut minnet av vårt liv tillsammans. Jag vet att många gör sig av med allt när de hamnar i vår situation, men det är fullständigt otänkbart för mig.
Så visst är det så , att vi alla sörjer på vårt eget sätt. Det är ju ingenting man väljer, utan sorgearbetet formar sig självt. Det finns inga rätt eller fel, för vår del handlar det kanske om att överleva en dag till, en månad till, ett år till.

Mimmi
  2019-08-27 skrivet av  Yvonne   |  
Hej! Oj va länge sen jag skrev här,ser att nya namn kommit upp. 13 månader av sorg och saknad,sen jag miste min man,end.69 år. En jobbig tid har det varit,känns väl lite annorlunda idag,även om inget blir som förrut,tiden läker ej alla sår.först idag har jag orkat ta fram ett foto som nu står i min hylla. Varför skulle detta hända,känns som en overklig dröm,ibland som hela jag ska gå sönder. Men vi får kämpa och se de ljusglimtar vi kan. Kram till er!
  2019-08-27 skrivet av  Catrine   |  
Känns tryggt, på något sätt, att lösa att fler av er läser och skriver här innan ni går och lägger er. Det gör jag också för att försöka få lite lugn inför natten och kanske några timmars sömn. I mitt tidigare liv, då jag hade min man, sov jag nästan alltid som en stock åtta timmar. Det händer aldrig mer och tröttheten följer mig hela dagen. Jag ska snart flytta och har svårt att välja vilka saker, som är min mans, som jag ska ta med? Tycker också om att lukta på hans dofter, han luktade alltid då gott. Även om det är smärtsamt med allt som påminner då går det inte att ta bort vissa saker. Inte klokt så ont allt gör.
Var rädda om er.
Kram Catrine
  2019-08-28 skrivet av  Marianne   |  
Catrine. Usch vad jag känner igen mig de första raderna som du skriver. Att jag blir lugnare när jag läser dagens vimil inlägg + att jag förut sov i princip direkt när jag lade mig. Men nu ligger jag och har svårt att sova + lyssnar efter ljud utanför. Alla timmar utenbliven sömn under vardagarna får jag ta igen, under helgen då jag ofta besöker barnen eller någon kompis och då sover jag plötsligt som innan.
  2019-08-29 skrivet av  Anders   |  
Det är både märkligt och förtröstansfullt hur lika vi är trots våra olikheter. Vi har olika erfarenheter och förluster men delar samma känslor, samma upplevelser och samma sorg. Vi har samma vanor, samma problem med sömnen, samma behov av tröst och stöd från varandra.
Det förändrar inte vår smärta, tomhet och sorg i sak men det minskar ensamheten och känslan av att vara helt själv i mörkret!
Ta hand om er själva och varandra!
Kramar - Anders
  2019-09-07 skrivet av  Susanne   |  
Känner igen allt de ni alla skriver. Hoppas att ni har vänner, släkt nära omkring er som finns för er emellanåt. 💕 Sköt om er! Kram
  2019-09-18 skrivet av  Linda S   |  
Hej Mimmi och alla andra,
Jag fick upp ögonen för Vimil idag och blir så rörd av din dikt och det ni alla skrivit här. Känner också igen mig i era beskrivningar av sorgen och saknaden. För exakt 11 månader sedan föll min älskade fästman ihop på badrumsgolvet och vaknade aldrig mer. En massiv hjärtinfarkt tog hans liv, alldeles för tidigt. Han var 57 år. Vi hade så många underbara och roliga saker att se fram emot i livet. Vi skulle gifta oss och spendera många fantastiska år tillsammans, trodde vi, ville vi. Vi ville så gärna dela livet tillsammans. Det fanns så mycket KÄRLEK. Den kärleken dör aldrig, den kan ingen sjukdom eller hjärtinfarkt i hela universum ta bort. Kärleken och alla underbara minnen lever kvar. Men sorgen och saknaden är total. Den gör så ont. Ni vet, man bara tvingar sig att fortsätta. Jag kan höra min fästmans röst inom mig: ge inte upp nu, ni måste fortsätta leva!
Jag lever, överlever, tack vare mina två små fantastiska barn. Utan dem och min övriga familj hade jag inte suttit här idag och skrivit det här. De hjälper mig att komma upp på morgonen och se en mening med livet. För mig är meningen med att fortsätta gå upp på morgonen att uppleva kärleken till de som man har kvar i livet. Att få se barnen skratta, leka, växa, busa och utvecklas. Jag älskar att bara vara med dem. Även om jag känner mig som världens tråkigaste mamma ibland när jag är trött och ledsen av sorgen. Och vissa dagar är så tuffa. Vissa dagar vill man bara skrika rakt ut. Då antar jag att man får göra det. Att det måste få komma ut. Gråter mest i bilen, konstigt nog. Kram på er /Linda S
 
Skapa kommentar    
Säkerhetsfråga  
Sogeti Helsingborgc="/Templates/Scripts/dd_belatedpng.js">