Styrelsen

Ordförande
Christian Kirk

Jag heter Christian Kirk och jag miste min fru oktober 2005 i cancer. Saknaden efter henne är jättestor. Efter hennes bortgång så har livet förändrats helt och hållet. Har två flickor på 19 och 21 år . Efter att jag hittade till VIMIL så har jag fått mycket stöd och många nya vänner som man kan prata med om allt.

Vice ordförande
Torben Fossenius

Hon dog i mina armar – Hon som var mitt liv, mitt ALLT, min Livskamrat sedan 34år gled ifrån mig i mina armar utan att någon människa anade hur det var ställt. Först veckor senare i Mars -07 fick jag vetskap om den fasanfulla sanningen om spridd cancer. Många läkare och läkarebesök till trots gick Hon bort utan att någonsin ha fått känna till den fasanfulla sanningen och det måste jag trots allt känna tacksamhet för.

Hon dog utan att vi ens fick ta farväl och än mindre pratat. Kvar blev bara tomhet, saknad, smärta och en stark dödslängtan. Jag stod vid avgrunden och övervägde kallt att göra slut på allt. Vänner runt om menar så väl - men kan ändå inte riktigt sätta sig in den kvarlämnades värld lika lite som man vet hur man ska uppträda, vad man ska göra eller säga.

Jag fick tidigt kontakt med Livlinan som VIMIL ofta kallas. Ett mycket lämpligt epitet. Inom nätverket VIMIL behövs inga förklaringar eller ursäktar – alla VET redan! Numera livslånga vänner inom livlinan VIMIL drog mig bakåt bort från avgrunden.

Inom mig känner jag stor tacksamhet och en skuld till VIMIL och har därför accepterat detta styrelseuppdrag.

Sekreterare
Carina Graepler

Jag och min då 16-åriga dotter blev ensamma i september -05. Min man dog efter en tids sjukdom så döden kom inte som någon överraskning, men jag var ändå oförberedd på hur jag skulle reagera och hur tungt det blev. Jag sökte på Internet efter information om sorgebearbetning och fann på så sätt VIMILs hemsida. När jag sökte medlemskap blev jag också erbjuden ”matchning” och fick på så sätt kontakt med flera ”mailvänner”. Vid mitt besök i Gränna fick jag tillfälle att träffa några av dem. Jag är också flitig gäst vid våra fikaträffar för jag tycker de personliga mötena är viktiga och ger mycket. Jag har fått många nya vänner genom VIMIL. De har varit ett gott stöd särskilt när även min pappa insjuknade och dog förra sommaren. Jag har beskrivit min historia utförligare i Medlemsforum under Detta hände mig: ”Min man var alkoholist”.

Vice sekreterare
Karin Svensson

Tiden läker inte alla sår
Den 11 jan 2003 åkte min man och jag till Linköping för att hjälpa vår äldsta dotter, som studerade där, att flytta hem igen. Veckan därpå skulle hon åka till Frankrike som utbytesstudent.

På hemresan stannade vi i Vimmerby för att äta. Efter att vi ätit skulle vi besöka Astrid Lindgrens grav innan vi fortsatte vår hemresa. Där fick min man en plötslig, massiv hjärtinfarkt och när vi kom fram till vårdcentralen med ambulans var han redan död.

Dottern och jag fick åka taxi hem och meddela de andra två barnen, släkt, arbetskamrater och vänner vad som hänt.  Barnen var då 25, 23 och 16 år. Tiden som sedan följde var en mardröm, den värsta i mitt liv. Mycket var det som skulle ordnas och tas om hand.

Jag och barnen kände oss förlamade av sorg. All energi gick under lång tid åt till att bara existera.

Så småningom började jag söka efter andra som var i samma situation och hittade VIMIL genom att söka på nätet. Där fick jag ”mailvänner” genom matchning och jag deltog i träffar. Gästboken och chatten blev min livlina under lång tid. Där kände jag att det fanns människor som förstod. Jag upptäckte att mina reaktioner var fullt normala. Man kunde vara sig själv.

Livet blir aldrig detsamma och jag saknar min man varje dag och det liv vi hade. VIMIL betyder mycket och jag har fått många nya vänner här som jag umgås med. Jag deltar i träffar och genom att engagera mig i VIMIL vill jag försöka ge tillbaka en del av det som jag fått.

Kassör
Ronnie Fernström

År 2002 fick min älskade hustru beskedet om bröstcancer. Det enda min fru sa vid beskedet var, - Nu får jag inte uppleva våra barnbarn. Sedan följde ett antal år med tuffa behandlingar och sjukdoms fria perioder och aldrig en klagan från min fru. För livsviljan – energin och glädjen till livet var så stark. I familjen levde vi under samma år i stort sätt som vanligt. Men efter sommaren 2007 gick det inte längre, sjukdomen hann ikapp.

Våra bägge döttrar var då inne i en period i livet då de själva blivit och skulle bli mödrar. Ena barnbarnet var ett halvår gammalt och vår andra dotter var inne i sin första graviditet. Planerna var många med allt som hade gjorts och skulle göras tillsammans med en aktiv och närvarande mormor under barnledigheten. Att dela glädje och upplevelser mellan mormor och barnbarnen var en självklarhet hos mina döttrar.

I familjen har vi alltid haft en mycket nära relation. När det ofattbara kunde hända blev chocken en trauma för oss alla, när omgivningen gick vidare 14 dagar efter begravningen hade vår sorg knappt börjat. Idag utgör VIMIL ett andningshål för mig, genom möjligheten att träffa många andra medmänniskor som förstår vad det innebär att leva i ett personligt kaos. Barnbarnen Linnea och Sebastian fyller min tid med mycket glädje och energi, samtidigt som de påminner mig så starkt om det min fru och jag skulle uppleva tillsammans.

Ledamot
Karolina Reinholdsson

Jag förlorade min sambo 1:a augusti 2004. Vi skulle korsa landsväg 23 utanför Sösdala då det dök upp två bilar varav en bogserades av den andre. Själv hamnade jag mitt emellan och tvingades hoppa över bogserlinan. Min sambo däremot blev påkörd av den ironiskt nog trasiga bilen och blev medvetslös liggande i diket, han vaknade aldrig.

VIMIL upptäckte jag via en artikel i Blekinge Läns Tidning nästan ett år efter olyckan den handlade om en kvinna som fått hjälp i sorgen via vimil. På mitt första möte i VIMIL träffade jag henne. Man kan säga att jag gått vidare i livet även om det finns djupa spår. Idag står fotot av mitt ex bredvid fotot av min fästman. Jag tycker om VIMIL för att man tillåts prata om det man behöver utan att känna att man är till besvär eller att någon lyssnar bara för att vara artig. Nu när min sorg inte längre upptar hela min vardag vill jag ha möjlighet att hjälpa andra som hamnar i sorg och fortsätter därför att engagera mig i föreningen.

Ledamot
Anita Johansson

Det började egentligen redan på hösten 2005, Björn hade känt en knöl på sin vänstra höft en längre tid, så jag beställde en tid åt honom på Vårdcentralen här i Åtvidaberg.

Han fick då endast träffa en sjuksköterska som snabbt konstaterade att det bara var en ofarlig fettknöl!!! Inget att oroa sig för med andra ord, skönt tyckte vi alla och tiden gick men knölen blev större och började bli besvärlig, han fick svårt att ligga på den sidan. Ny tid beställdes men den här gången poängterade jag att en läkare skulle titta på den och jag följde med för säkerhets skull, för nu skulle den tas bort, vad det nu än var. Detta var då i juni-06, vi fick så småningom en remiss till Universitetssjukhuset i Linköping och nu började karusellen! Provtagningar och punktioner och undersökningar...

Fick en tid för samtal på Onkologen den 29 aug-06,och där och då stannade mitt liv! Fick veta att han hade en elakartad tumörsjukdom som heter Ewings sarkom och som nästan ingen överlever! Han hade redan bildat metastaser i lungorna och läkaren som inte var svensk skakade på huvudet. Att hon inte var svensk gjorde det svårt med språket och hon uttryckte sig väldigt klumpigt många gånger.

Första cellgiftsbehandlingen startade redan i början på sept. En riktigt tuff behandling som sen följdes av många fler under hösten. Till jul det året var nästan alla metastaser borta och tumören hade krympt så man bestämde sig för att operera bort den, och det var förmodligen det största misstaget av alla, för under tiden som såret läkte fick han inga cellgifter och då bildade kvarvarande metastaser antikroppar mot dom. Nya metastaser växte till, strålning, andra cellgifter provades, vi var i Lund och träffade läkare där som provade nya mediciner men tyvärr...den 18 juli-07 orkade inte kroppen längre. Ena lungan var då helt igenväxt och tryckte på hjärtat som till slut gav upp. Med tanke på allt som han fick gå igenom, all smärta och ångest kanske det hade varit bättre att strunta i all behandling och att han fått må bra den tid han hade - men så tänker man ju inte då. Man griper varje halmstrå för att få hjälp.

Vi anmälde sköterskan på VC men fick veta att hon minsann inte gjort något fel!! Det är svårt att inte bli bitter och börja älta, vad hade hänt om han fått hjälp redan då, nästan ett år tidigare. Varför följde jag inte med redan då och tvingade henne skriva en remiss - så många varför?

Han fick i alla fall fira sin 20 årsdag, och han mådde ganska bra då så han kunde gå ut med sina kompisar och festa. Tvingar mig att tänka på dom stunderna när kroppen värker som värst av förtvivlan. Jag var sjukskriven helt ett par månader, tuggade i mig Sobril varje dag för att klara av ångesten som nästan kvävde mig.

Strax före jul det året orkade jag inte längre. Jag stoppade i mig så många tabletter jag hade - men min dotter anade oråd och hittade mig innan det var för sent. Jag tvingades tänka om och försöka leva för dom som ändå fanns kvar. Jag har tre barn till och två små barnbarn som jag är mormor till, jag har underbara jobbarkompisar som funnits och finns där hela tiden så livet går trots allt vidare även om varje dag är en dag av sorg och saknad. Den som sa att tiden läker alla sår visste verkligen inte vad han pratade om! Jag jobbar som undersköterska på ett gruppboende för dementa och tänker ibland att livet är bra orättvist. Dom stackars människorna får leva i åratal med sin sjukdom. Många vill inget hellre än slippa ifrån - men Björn som var 20 år och älskade livet - han fick inte leva. Men det går inte att tänka så hela tiden för då orkar man inte. I sorgens stora hav finns ändå små öar av skratt!

Suppleant
Susanne Svensson

I januari 2005 förlorade jag min man. Mina barn, då 12 och 14 år gamla, förlorade sin pappa. Han hade varit sjuk en längre tid men kämpade för att bli frisk. Då kom cancern som ett dråpslag. Han dog tre månader efter beskedet. Det var en mycket tuff tid för oss.

Det finns väldigt många som ställde upp för oss på alla möjliga sätt. De människorna är jag evigt tacksamma.

Ändå saknade jag något. När jag efter ca ett och ett halvt år gick med i Vimil kändes det så skönt att träffa människor som upplevt sorg på liknande sätt. Alla känslor var tillåtna det fanns en enorm förståelse. Att träffa människor som faktiskt överlevde och orkade kämpa för ett bra liv var mycket värt för mig.

Förhoppningsvis kan jag nu finnas till som stöd och hjälp för den som behöver.

Suppleant
Linda Frankelius-Spets

Suppleant
Göran Engdahl

I mitten av augusti 2004 kom min fru inte hem tidigare från arbetet som hon lovat för att hjälpa vår yngste son att plugga inför en tentamen som han skulle delta i några dar senare.
Under de sedan följande 11 dagarna levde jag och mina barn i en olidlig ovisshet om vad som hade hänt. Chocken slog oss alla brutalt till marken när vi fick beskedet om att min älskade hustru och mamma till våra barn hade hittats mördad i en skog ca 10 mil ifrån vårt hem.

Efter ungefär ett halvår tog jag kontakt med VIMIL. En av systrarna till min fru tipsade mig. För mig kändes kontakten med medlemmarna som en befrielse. Att tillsammans kunna känna sig nästan normal – nästan som innan det hände. Det är verkligen lugnande och hoppingivande att träffa och lära känna människor som brottas med samma känslor som en själv och att veta att vi stödjer varandra i vår strävan att komma tillbaka till ett nytt liv.

Det har blivit alltmer klart för mig att vi alla behöver hjälp för att klara den mödosamma vägen mot att kunna leva med vår förlust och samtidigt finna ny glädje och lycka i livet. Detta är en anledning till att jag engagerar mig i föreningen.

Revisor
Bengt Persson