Hej
Hur hanterar ni ensamheten när mörkret o hösten kommer med full fart?
Allt blir så mer påtagligt nu när det inte är lika enkelt o vara ute o man blir mer inne sittande. Miste min sambo 54 år i en arbetsplatsolycka i Januari. Kan ännu inte förstå omfattningen av det och att det här är min verklighet nu. kram till er alla där ute som oxå mist någon kär.
Meny
Marianne, var i Sverige finns du?
Har gjort ungefär samma resa som Marianne men inte haft samma tur med vänner. Som någon sagt: ”när det händer något allvarligt visar det sig vilka som är ens verkliga vänner.” En väninna som miste sin man blev aldrig hembjuden mer till deras ”vänner”. Har märkt att man av vissa blir betraktad som om man hade en smittsam sjukdom när man blivit ensam. Par-vänner vill bara umgås med andra par – vi andra tycks inte vara välkomna! Det är förstås inte alla som bemöter en på det trista sättet men lite för många… Att bli ensam kvar är ju något som alla par får erfara förr eller senare så man borde bli behandlad så som de själva skulle vilja bli i samma situation.
Så förutom sorg och saknad ska man behöva bli socialt utesluten! Det sägs att utanförskap gör att hjärnan reagerar på samma sätt som vid fysisk smärta.
Någon som också upplevt detta? Tycker Marianne är beundransvärd som lyckats så bra med sitt nya sociala liv. Visst har pandemin ställt till det för oss som redan var ensamma men för att det sociala ska fungera så måste det finnas några på andra sidan som kommer en till mötes – det går ju inte att vara social helt själv!
Bara några veckor efter oväntad cancerdiagnos dog min livskamrat och make sedan 51 år. Plötsligt blev ensamheten så stor och svår trots barn och många fina vänner. Ingenting blir som förut och tillvaron kändes så chockartad och meningslös.
Jag insåg snabbt att ingen annan än jag själv hade ansvaret och uppgiften att påverka mitt fortsatta liv om livet inte skulle avstanna helt även för mig. Jag tvingade mig själv att leta möjligheter. På egen hand kändes det tufft och inte lockande, men jag tyckte inte jag hade något val!
Snabbt anmälde jag mig till en 4- dagars bussresa, och tankarna skingrades till stor del av trevliga resenärer ( som inget visste om mig) och sevärdheter, det fanns där inga ”måsten” att ta tag i och jag kunde åtminstone lite grann koppla av min sorgliga verklighet och sätta mig till dukat bord med sällskap vilket var så skönt! Jag var sedan stolt över mitt första etappmål på egen hand!
Jag var noga med att därefter stärka mitt nätverk så att jag mer eller mindre varje dag har tagit kortare eller längre kontakt med några t.ex. på telefon, genom promenad, mailväxling, FB, fika eller lunch. Det har gjort att jag inte glömts bort eller försummats, och ensamheten har inte blivit lika påtaglig.
Jag har också varje vecka hållit utkik efter en aktivitet som jag antingen besökt ensam eller bjudit med någon/några till. Pandemin har naturligtvis försvårat, men det har gått att lösa.
Nu har det gått 7 månader. Sorgen, saknaden och svårigheterna finns kvar och i stort sett varje dag gråter jag en skvätt, men torkar tårarna och känner glädjen i att vet att JAG KLARAR MIG och att jag inte behöver vara ensam om jag inte vill det ( och det vill jag ibland).
Det har då och då känts som ett mycket krävande arbete, men jag upplever att det var värt det eftersom jag nu känner mig stå starkare på mina egna ben och mer kan ta dagen som den kommer och kan faktiskt se framåt på ”mitt nya egna liv”.
Kramar💕 och LYCKA TILL!
Jag förlorade min livskamrat i en mc-olycka för en månad sen. Totalt mörker… Förstår inte hur jag ska komma vidare. Hitta en ny vardag utan hans vardag i min…
Bor utanför Jönköping
Hej,
Bor i Göteborg , ❤️
Jag tycker också att det är svårt med ensamheten.
Miste min man i slutet av mars i sviterna efter Covid med komplikationer.
Är glad att jag har mina barn och barnbarn.
Men har förstått att jag måste gå vidare och skapa mig ett nytt liv.
Men saknaden och ensamheten är stor efter 41 år.
En stor kram till dig !
evelyne o evmalin1 vart i sverige finns ni?
Hej
Jag känner precis samma sak när höst och mörker kommer. En sån total ensamhet. Jag miste min man 61 år i cancer i februari efter att ha vårdat honom hemma under sjukdomstiden. Har varit sjukskriven sen februari och precis nu börjat arbetsträna
Kram till er
Hej
Miste min man för en månad sen, han fick cancer och dog efter två månader.
Har samma fråga som dig, hur ska man klara av ensamheten?
Stor kram till dig