Saknar dig ❤️

Börjar närma mig årsdagen för den dag jag förlorade min sambo i en trafikolycka som vi båda var med i. Känns så konstigt att räkna ner till en sådan dag. En dag som jag helst av allt skulle vilja ta bort ur kalendern. Kämpar varje dag med att vara den som blev kvar. Den som överlevde. Så många drömmar och framtidsplaner som vi hade och på en sekund så ändrades allt. Kvar blev jag med ett liv som gått sönder i tusen bitar och som inte går att laga. Hur gör man för att limma ihop sitt liv igen?

Blir så provocerad av alla runtomkring mig som tycker att jag är så stark när jag nu sitter här i min ensamhet och gråter mig själv till sömns. Jag är inte stark. Jag gör det jag kan för att överleva men på insidan är jag trasig, vilsen och tom.

Detta inlägg har en kommentar

  1. AK

    Har precis passerat årsdagen av min sambos död. Han dog i hjärtstopp hemma i köket. Känner igen mig i precis allt det du beskriver. Det här året har både gått fort och oändligt långsamt samtidigt. Saknar honom och närheten vi hade så mycket fortfarande och känner mig så ensam. Även om andra säger att de finns där för en, så har de sina egna liv och har inte tid precis när jag behöver att någon håller om mig och tröstar mig.

Lämna ett svar