Jag slås ofta av en känsla av tomhet och saknad efter min bror och min mormor som jag förlorat. Dom var mina bästa vänner i livet och dom som jag alltid kunde ringa till och prata om allt mellan himmel och jord. Jag har ingen annan i mitt liv som allt är lika enkelt med. Det tar tid att bygga upp den typen av relation, där allt bara känns naturligt! Det spelade ingen roll vilken tid eller vad det handlade om, vi fanns alltid där för varandra.

Att förlora en äldre person som en morförälder kan man alltid förutse. Inte för att det blir enklare, men åtminstone är det mindre chockartat att förlora en äldre nära anhörig än en ung person mitt i livet!

Jag känner att mattan har dragits undan under mina fötter och att jag inte har kommit upp på fötter igen. Utifrån kan det säkert verka som att jag har allt under kontroll, men inuti går jag sönder! Sorgen tar aldrig slut och tomrummet dom lämnat efter sig är alltid där!