Sorgens olika faser

Det finns olika sätt att se på sorg.
Det man oftast hör är att sorgen har olika faser.
Numer säger forskning att sorg är en process.
Det finns ingen tidslinje att följa.
Barns sorg kallas för randig.

Här nedan kan ni läsa vad Regina Birkenhorn skriver om de fyra faserna.
Vill ni läsa mer om sorg, gå in under fliken länkar.

Sorgens olika delar

Regina Birkehorn har bidragit till VIMIL genom att skriva om de fyra olika faserna: chock-, reaktions-, bearbetnings- och nyorienteringsfasen.

Chockfasen 
När man råkar ut för det mest hemska och det man minst kan ha kontroll på, nämligen att någon dör. Det är då man kliver in i chockfasen. Om denna person har en central betydelse för just mig och mitt liv, kommer nu mina känslor vara så starka att hela kroppen reagerar. Kroppen kan reagera med skakningar, darrningar, kyla, värme eller fysisk smärta i olika kroppsdelar.

Den medvetna delen av själen känner enorm smärta och gör allt vad den kan för att försvara sig. Man skjuter all information ifrån sig, man vill inte tro, man vill ha bevis, känslan att det gäller någon annan kommer. En del människor kan känna en total handlings-förlamning. Medan vissa blir hyperaktiva. Allt detta för att skydda sig, själsligen.

Det är nu viktigt att man har någon som ser och kan hjälpa till med dom mest praktiska delarna av vardagen tills all information har nått fram. Speciellt när det finns barn som har behov av daglig omvårdnad.

Reaktionsfasen 
Den här fasen inträder så fort informationen har fått en verbal och mental betydelse. Men därifrån till att man accepterat det är vägen lång.

Det är nu man verbalt upprepar all information man hört. Det här kan bli tröttsamt och slitsamt för alla andra hjälpare. Den drabbade behöver och har ett behov att få prata och upprepa händelsen om och om igen. Mardrömmar och sömnrubbningar är det som påverkar den drabbade mycket. För det i sin tur påverkar vardagen, aptiten, humöret och tankarna bli då begränsade. Oftast är det just dessa symtom som får människor att söka till sjukvården. Sömnpiller och andra lugnande medel är det vanligaste som skrivs ut. I vissa fall är det helt rätt, men det finns nu många som tyvärr kör fast i dessa mediciner. Och resten av sorgen handlar om biverkningar till medikament och inte sorgen. Sorg tar tid och måste få ta tid.

Många tror inte på att hjälp finns eller att det finns andra som kan förstå en. Man tror oftast att man är den enda i världen som drabbats. Det är just den egna rädslan att så kan vara, som gör att man skjuter folk ifrån sig. Den handlingsförlamning som rådde under chockfasen kan också bli den som orsakar enorma skuldkänslor i det fortsatta sorgearbetet. Har man en tanke eller uppfattning om jag bara hade stannat hemma, eller tänk om jag visste hur hjärt-lungräddning hade gjorts, då hade han säkert levt. Alla dessa tänk om, vad, hur, varför… fyller hela ens tankeverksamhet vissa dagar och ibland alltid. Skuldkänslor är tunga. Med andra ord man känner sig skyldig till att man överlevt.

I den här fasen pratar man om flykt. Man kan fly krisen som man drabbat av på många sätt, dels genom mediciner, alkohol, tystnad, våld eller dels att alltid konstant upptagen av annat. Man gör vad man sett sina närmaste gjort för att lösa krisen. Med anhöriga, goda vänner och med den egna viljan kliver man nu vidare i livet.

Tiden det tar är helt individuell. En del fastnar här och kommer inte vidare. Det är nu som bitterhet, hämnd, hat och ilska fyller en människas inre.

Bearbetningsfasen 
Det är nu som händelsen och tankarna inte upptar ens hela vardag. Fortfarande kan man ha dagar som känns som det gjorde i början av krisen. Men dessa dagar är oftast i samband med födelsedagar, jul eller andra sammanhang där ett starkt känslomässigt engagemang varit gemensamt.

Saknaden växer då inom en och det känns precis som i början av sorgen. Men skillnaden är stor. Nu har man säkert funnit en anhörighetsgrupp eller en stödförening. Desto lägre du kommit i ditt sorgearbete desto mer kan du också se och hjälpa andra. Ditt egna behov av att prata om din sorg är inte lika stort längre. Du lyssnar nu gärna till andra och du kan nu söka information själv. Du tar även till dig nya rön och idéer. Allt för att förstå dig själv ännu bättre och då också med tanken att det kan säkert hjälpa andra som hamnar där du var förut.

Nyorienteringsfasen 
Det är nu som accepterat sitt öde. Det är nu man ser en djupare kunskap i varför just det här har drabbat mig. Meningen med livet finner sitt svar. Man önskar aldrig det inträffade, men man ifrågasätter den inte längre. Den är en del av mitt liv. Jag är en del av alltet. Det är nu man ser en framtid, en framtid av ljus, kärlek och hopp. Minnen av den man älskade är just det som fyller mig med glädje och inte sorg. Man känner sig helad och hel.

Källa: Regina Birkehorn, författare/kris- stresskonsult.