Hej!
Vårsolen ler igen, men saknaden efter livskamraten består.
Visst har jag fått lära mig att hantera den, men då och då svämmar tårarna över fortfarande. Jag saknar alla dina skämt och tokerier, men också din mer allvarliga sida. Du var en livsoptimist, vars positivitet smittade av sig till andra stora som små
Nu är jag pensionär och saknaden i vardagen har blivit än tydligare, samtidigt som jag känner att det är det bästa jag gjort sedan du fick lämna mig. Förstår nu hur svårt det har varit att ha ett krävande jobb vilande på sina axlar och samtidigt hantera en svår sorg.
Långa perioder har jag mer existerat än levt. Nu har jag lovat mig själv att få äga tiden och att njuta av nuet, för ingen vet hur länge vi får finnas kvar.
Varma kramar till alla med sorg. Var rädda om er. Det finns inga rätt eller fel i att sörja.