Saknaden avtar inte med åren, den blir bara starkare. Ensamheten i vardagen tär efter alla år man har delat vardagen med en älskad människa. Barn och barnbarn måste få leva sina liv och kan inte alltid tänka på sin kära mor och mormor. För älskad är jag. När nu vår älskade lille hund har fått förenas med husse.12 år gammal blev han sjuk i sin sorg och saknad. Psykiskt har han haft många hyss för sig under de 4 år som gått, men nu blev han även fysiskt sjuk till slut och mådde inte bra. Nu står jag inför att sälja vårt boende på landet och flytta in i ett samhälle. Kommer lantisen att kunna trivas där. Samtidigt kommer jag inte orka att sköta/underhålla många byggnader och en jättetomt i längden. Förnuftet måste råda. Jag vill inte heller vara helt beroende av bil för att kunna bo och leva. Kommer jag att klara av detta själv. Fördelen med att jag kunnat bo kvar ett tag är att jag märker och känner att jag nu är mer kapabel att fatta förnuftiga beslut. Efter Bosses död handlade jag mer i panik och här och nu i förtvivlan över livets orättvisor.
Depressiva tecken finns då och då, men än så länge kravlar jag mig upp på andra sidan igen, men visst vissa dagar klär jag inte ens på mig och går ut, så som jag var tvungen till med hund. Så kan jag ju inte hålla på om/när jag flyttar till lägenhet. Ibland behövs något som drar.
En fortsatt kamp mellan alla typer av känslor kommer nog resten av mitt liv att bestå av, men en sak är säker att man väljer vad man ska lägga energi på själv och skakar av sig det som känns oviktigt.