Det har gått tre månader sedan du dog i min famn 62 år gammal. Du tittade mig i ögonen en sista gång och vi båda grät. Sorgen och chocken har gjort mig totalt avtrubbad och i mina drömmar lyckas jag rädda dig gång på gång för att vakna upp till samma mardröm. Den jag var innan allt känns borta, kvar är ett skal av den jag var. Jag kan inte ens kännas vid att du gått bort mer än när jag trycker undan alla de fragment som jag inte vill ska etsa sig fast på näthinnan. Du var min hjälte, min förebild och jag skulle ge varenda lem för att få känna dina armar om mig.
Älskar dig alltid…
Meny
Jag är 73år och blev som förstenad när jag miste min man för etthalvår sedan.Tror det är kroppens försvar att överleva smärtan.Efter tre-fyra månader började jag kunna känna smärtan och sorgen. Och då kom också den förlösande gråten.
Att vara ung och förlora en älskad mamma är orättvist.Man vill behålla sina kära så länge som möjligt.Jag var 24 när min mamma gick bort.Jag beklagar din sorg och hoppas Du har någon du kan bearbeta din sorg med.Längtan efter våra älskade får vi ju leva med och försöka hålla fast vid det positiva ,det negativa får vänta tills man får mer kraft.Men det är svårt att tro nu.