Idag är det en månad sedan min man gick bort i cancer. Från det att vi fick beskedet gick det ca en månad och sedan var
han borta. Han han inte starta någon behandling eftersom han dessutom fick hjärtinfarkt vid två tillfällen.
Det blev för mycket, det och den förfärande smärtan. Jag och våra yngsta två söner fick vara med honom när han dog.
Det gick aldeles stilla, ett par lugna andetag och sedan bara stillhet. Så var han borta och våra 40 år tillsammans vara slut.
Jag är tacksam för våra barn och vänner och släkt som försöker ge stöd, omtanke och gemenskap.
Men det tar inte bort den förförande smärtan, saknaden, ensamheten och svarta förtvivlan och tårar. Jag förstår inte
varför jag lever eller vad jag ska göra med alla år jag kan ha framför mig.
Jag ser inte någon mening med att göra saker. Det har alltid varit med, för eller åt min man.
Jag har kunnat vara stark och självständig eftersom jag har haft min mans stöd och kärlek.
När jag klarat av, orkat eller löst en uppgift har jag kunnat dela det med honom.
Min glädje har varit dubbel eftersom den kunnat delas. I sorg och bekymmer har vi kunnat stötta
varandra. Nu är det bara tomhet och saknad.