Kvällen den 8 april slutade mitt livs kärlek och själsfrände plötsligt att andas i sömnen. Trots att jag genast påbörjade hjärt- och lungräddning fanns det ingenting att göra och runt en timme senare dödförklarades han på sjukhuset. Jag lämnade kvar mig själv i den salen: han var ju hela meningen med mitt liv. Nu har det gått två och en halv månad och jag vill inget hellre än att få dö. I efterhand önskar jag att jag hade avslutat det där och då, för plågan i att tvingas fortsätta utan honom är outhärdlig. Trots en åldersskillnad på 22 år har vi varit oskiljaktiga och i det närmaste besatta av varandra sedan vi lärde känna varandra sommaren 2014, och genom alla motgångar vi bekämpat över åren har vår kärlek för varandra blivit starkare och djupare för var dag som gått. Givet våra förutsättningar har vi alltid vetat att han sannolikt skulle komma att dö före mig, men vi tänkte naturligtvis att vi hade många lyckliga år kvar. Några människor har försökt att trösta mig med ett uppmuntrande ”Du är ju fortfarande så ung!”. Det är det sämsta någon kan säga till mig just nu. I mina ögon är det just det som är problemet: jag har alldeles för många år kvar om jag ska tillbringa dem utan min bättre hälft.
Att paniskt stirra in i sin älskades döda ögon medan man lägger ner sin själ i att få igång hans hjärta igen är en upplevelse jag inte önskar någon, och att i min ålder driva dödsboförvaltningen för sin egen livskamrat känns så urbota makabert. Jag har gått från världens lyckligaste till världens olyckligaste människa på ett ögonblick. Mitt i allt mörker känner jag mig dock fortfarande brinnande förälskad i denna dröm till man… Som ett obrytbart band som hänger och dinglar fritt i andra änden, då mottagaren numera är otillgänglig. Det känns verkligen precis som ordspråket lyder: sorg är kärlek som blivit hemlös.