:Ena stunden planera julen, gran och bakning andra stunden rasar hela världen ihop

Jag hämtade min fru på sjukhuset den 26 nov. hon hade då legat inne i 11 dagar först för lungödem sedan för att utreda vad det berodde på, min fru (vi hade gift oss tre månader innan) var då väldig pigg och nu verkade det som om läkarna hade det under kontroll. alla värden var bra. Torsdagen tog vi det lugnt, så även på fredagen, jobbade jag hemifrån min fru var fortfarande lika pigg, vi handlade ordnade saker planerade inför julen, min fru bakade, satte pepparkaksdeg m.m. var ute i flera timmar och gick vid havet, talade med en vän i England om framtiden som hon visade stor tillförsikt inför, jag lagade fin middag och kvällen förflöt som vanligt. Jag gick och la mig och lite efter tolv kommer min fru in i vårt sovrum och säger jag mår så skumt. hon ringde ett specialnummer till sjukhuset de sa bara 112. Hon säger till mig ring och jag gör det och det är det sista hon säger till mig för nu är hon redan medvetslös och jag blir så chockad och bara ropar dö inte dö inte, Min fru är helt borta trillar ner på golvet ögonen stirrar rakt upp i taket och skum forsar ut från mun och näsa, det känns som ett helt liv innan ambulanser och helikopter kommer, jag är nästan helt borta inga tar notis om mig, de får igång hjärtapparaten Lukas åker iväg till sjukhuset. Jag åker ditt några minuter senare. Får komma in på IVA där ligger min älskade fru och de säger ha inte för stora förhoppningar vi försöker väcka henne på måndag. På måndagen ringer de och säger att de skall stänga av respiratorn lite senare jag och min svåger åker som galningar till sjukhuset och tar ett farväl. Min fru är fortfarande är varm jag smeker henne på kinden och pannan och håller om hennes hand. När de stänger av respiratorn svimmar jag nästan och jag andas konstigt men sköterskan på IVA säger du får ta kontakt med din vårdcentral?????? Sedan får vi komma in igen när hon var död. Sedan den minuten har hela min värld raserats och gått upp i rök, Vårt hus kan jag inte bo i för där ser jag bara alla upplivningsförsök och sedan dess har jag få bo hos släktingar. När hela ens framtid och alla projekt försvinner, de saknar ju mening när ens partner dör knall och fall utan det minsta förvarning vet man inte vad man skall göra och gå omkring och vara kroniskt deprimerad är direkt skadligt.

Lämna ett svar