Det är konstigt att känna sig ensam och utanför i samvaro med andra som fortfarande har tvåsamheten. Jag vet att jag är välkommen och uppskattad av de andra, men ändå. Jag tystnar och orkar inte prata, stänger nästan av både känslor och engagemang. Är helt slut när jag kommer hem igen och både ledsen och glad. 6 år har gått, men saknaden efter min livskamrat är fortfarande så stor och smärtsam. Försöker att byta smärtan mot glada, fina och kärleksfulla minnen, för det finns så många sådana att fylla hålrummet i hjärtat med. Är tacksam för våra två kärleksbarn och våra underbara uppväxande barnbarn som får kärlek av mig och som ger kärlek tillbaka.
Vi får kämpa vidare i livet med att av och till bejaka sorgen och att upptäcka att allt imellanåt går livet trots allt vidare.
Stora styrkekramar till alla som behöver det.
Meny
Precis så känns det för mig också. Det är snart 3 år sen jag miste man och det blir bara värre. Det är så tomt och ensamt. Vi hade också planer och vi skulle resa. Nu sitter jag ensam och saknar honom så enormt. Visst har jag barn och några vänner, men alla har sitt liv. Jobbet är räddning, men alla helger, semestrar…det som var glädjefyllt förut är nu bara plågsamt. Hur ska man orka med livet när allt känns så tungt?
Godmorgon!
Har just vaknat och ligger och i mina tankar frågar jag mig själv?… utvilad? glad? inspirerad för trädgårdsarbete? Och svaren blir som de senaste morgnarna i 5 år och 8 månader….
En ny dag att sätta foten framför den andra och göra det som känns givande, njuta av det lilla.
Känner så igen mig i allt ni skriver!
Saknaden gör så ont!
Visst har jag har landat i att min man är död och att Livet är okej….
Är också tacksam för alla minnen jag fick under våra 36 år…. kan till och med skratta när jag tänker tillbaka!
Men men… Saknaden!
Styrkekramar tillbaka!
/Susanne
Åh vad jag känner igen mig i din beskrivning. Fyra år har gått sedan jag miste min finaste älskade man och bästa vän! Alla sa till mig att med tiden skulle sorgen bli lättare…… För mig är det tvärtom. Sorgen känns tyngre och mer smärtsam ju mer tiden går. Vi hade så många planer inför framtiden min man och jag! Vi skulle vistas i Spanien en stor del av vårt liv. Njuta och bara ha det bra! Min man hann inte ens gå i pension. Det smärtar mig så! Men jag tröstar mig med att vi hann genomföra många underbara resor till vårt älskade Spanien och även Grekland! Saknar min man varje sekund av mitt liv! Hur ska jag någonsin kunna bli glad igen???
Massa styrkekramar till dig och alla andra som mist sina älskade/Från en mycket ledsen änka!