Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag miste min älskade storebror hastigt för ett år sedan. Min stora trygghet, han som jag trodde att jag skulle få ha med mig genom livet. Det känns som om jag först nu verkar har förstått att han är borta, innan har allt varit som en dimma, overkligt. Ingen frågar längre hur man mår, ingen pratar om min bror. Det är som att sorgetiden borde vara över, men för mig är det som att det börjar på riktigt nu. Sorgen går såklart i vågor.. Det är bara så tungt, allt känns så ensamt och meningslöst..