Förlorade min älskade fina pappa i bakvägsinfarkt i maj-20, snart ett år sedan.
Kan inte förstå att ja skriver detta. Min underbara, alltid friska, positiva, hurtiga pappa fanns inte mer. Bara borta. Och insikten i att han alltid komma vara fysiskt borta är bottenlös sorg. Som ett år senare bara blir värre. Och jag har svårt och titta på kort och känna glädje för allt känns bara tomt och sorgligt. Filmer med röst kan ja inte se alla just nu, det gör för ont. Alldeles för tidigt försvann han. Rent intellektuellt vet ja att han inte finns, ändå slås ner ja av den känslomässiga insikten med jämna mellanrum även om de går längre tid emellan. Fy fan va orättvist det kan va. Ja saknar honom oändligt mkt.