Så närmar sig en jul igen. Vill helst hoppa över den för egen del, men inte för de älskade barnbarnen.
Att inte dela vardagen inför helgerna med sin älskade, planera julklappar ledighet etc är jobbigt. Detta blir 6:e julen.
På torsdag är det tre månader kvar till min pension. Tjänsten är uppsagd. Konstigt. Har aldrig varit arbetslös tidigare.
Gå i pension ensam ingick ju inte i planerna heller. Vi sa alltid att har vi delat ungdomen och tonårstiden så ska vi också dela ålderdomen och friheten tillsammans. Tji fick vi. Du fick inte uppleva att gå i pension alls. Så nu går jag lite mer än ett år i förtid. Efter 42 år i sjukvården får det räcka. Oron, återstarten och osäkerheten om framtiden i pandemins spår sliter på oss. Minsta barnbarnet ska få lite mer tid innan hennes skolgång börjar. Mormors lilla kompis. Vi gillar att hänga med varandra. Hade bara önskat att morfar hade fått mer än två månader med henne. De är så lika i sättet, humorn och smaken så att man börjar att undra.
Ja vi är många som delar saknaden efter de våra. Visst går det lite lättare med tiden, men inte smärtfritt. Äkta, varm kärlek skapar tomhet och saknad. I tanken återupplever man olika episoder dagligen, hör kommentarer, skrattar åt uttryck, frågar vad skulle han ha gjort, men vet samtidigt att man får finna svaren och fatta besluten själv.
Stora varma styrkekramar till er alla inför stundande helger.