Om sex dagar är det åtta år sen jag förlorade min sambo och mina barn (då tio och knappa fyra) förlorade sin far. Många system fallerade. (Exempelvis gjorde kuratorn på sjukhuset där han dog, som egentligen är skyldig att hålla hårt i barnen till dess överlämning skett till annan kurator, inte någonting alls.) Och allra mest fallerade jag, förstås. När jag efter åtta djävulskt svåra år med utmattningsdepression nästan har arbetat mig tillbaka till någon form av liv igen är det så dags.
Ingen verkar ha känt till Vimil, varken sjukhuset eller läkarna som satts att skrapa ihop resterna av mig. Sjukhusens anhörigrum och många andra ställen borde tapetseras med information om Vimil så att ingen mer hamnar i ett totalt vakuum.