Såg ett program med en man som mist sin fru och mamma till tre barn.
Han pratade om livet i olika delar. Ett liv tillsammans med sin älskade hustru, följt av en svår sorgeperiod och nu ett nytt liv utan hustrun men tillsammans med barnen. Både barnen och han själv tycker att de är värda ett liv till med glädje,kärlek etc.
Tänkvärda ord. Kanske det är så man kan komma tillbaka och börja leva igen. Den man älskat glömmer man ju aldrig, saknar alltid och återkommer till med olika minnen i olika situationer.
Gråter ibland, kan prata om ibland utan sprucken stämma och blanka tårfyllda ögon.Skulle man träffa någon ny, så måste man nog våga att vara ärlig med sin saknad eftersom den måste vara ett tecken på äkta, djup kärlek. En stor tröst för mig är att min mans vänner fortfarande efter mer än tre år vågar att prata om sin saknad efter honom som vän, kamrat,arbetskollega,chef,etc. Det värmer att hans glada, humoristiska men seriösa och omtänksamma sätt även har uppfattats av andra och inte bara av oss i familjen.

Tre barnbarn som ofta pratar om den morfar de minns och frågar vad han skulle sagt eller gjort nu. Den fjärde lilla fröken som bara var drygt två månader när han dog kommer med egna funderingar och frågor. En liten rolig, lillgammal dam som snappar vad de andra säger.

Livet går vidare trots allt.
Varma stora styrkekramar till er alla som kämpar på olika sätt.Allt är rätt och inget är fel. Vi är alla unika människor’