Livet?
Framtidsplaner ska man ha en realistisk syn på. När livet vänder kommer de på skam och besvikelsen blir allt för stor. Ändå behöver man någon sorts dröm i livet.
I fredags skulle min man fyllt 65 år och vi skulle enligt planerna gått i pension tillsammans. Senaste tiden har jag varit sur och arg på hela situationen utan honom. De sista tre åren i yrkeslivet kommer nog att bli något av en transportsträcka efter 40 år i ett yrke, som dock har varit krävande och är krävande, men också tidvis roligt.
Nu stundar förändringar och omorganisationer, vilka jag till stor del har varit med honom i tidigare perioder. Någon sa att det är synd med val vart 4:e år, då nya kvastar tydligen måste sopa i en tid av ständig utveckling/avveckling.
Mycket kommer inte att vara klart tills jag går i pension. Jag kommer att vara en mentor, men inte vara drivande längre i olika processer, för det orkar jag inte under ett pågående sorgearbete med all saknad.
Utan mitt bollplank i hemmet blir det en trist period.
Livet är en blandning av kamp,sorg, men även glädje ibland.
Vi i sorg förstår varandra och blir styrkta av att veta att det är många som har, känner, upplever saker lika, men också olika.