Jag känner sådan ofattbar sorg, miste min älskade make den 16/10-20 i en akut hjärtinfarkt. Det är så mycket förberedelser, så många saker att ordna med och allt känns så overkligt. jag klarar inte ta in att han är borta för alltid. Vi var aldrig ifrån varandra, levde så tätt ihop, kärleken var unik. Vet inte hur jag ska orka ta mig framåt i livet utan honom vid min sida, han var solskenet, framtiden, ömheten och vännen. Han bar mig i sitt hjärta och jag bar honom i mitt.
Meny
Beklagar era ofattbara förluster! Kram ❣️
Hej kära du och hej alla ni som skrivit och läser.
Jag känner med dig och vet så väl vad du genomlider och försöker överleva i nu.
Den 18/10-2018 lämnade min älskade fästman livet på jorden. Han fick en massiv hjärtinfarkt hemma, i vårt nya gemensamma hem. Vi var så overkligt lyckliga tillsammans, skulle gifta oss sommaren därpå och hade precis börjat planera för ett bröllop vid havet. På några sekunder ryktes han bort från oss, min älskade älskling. Det går inte en dag utan att jag saknar honom och önskar att han ska komma in genom dörren igen och hålla om mig i sin varma, kärleksfulla famn. Men han kommer aldrig tillbaka och jag vet det nu. Har accepterat att jag måste leva mitt liv utan honom här på jorden. Med alla ljusa, underbara minnen av honom och vår kärlek i varmt och oändligt förvar djupt inom mig. Livet fortgår utan att vi förstår hur det sker. Våra förlorade älskade hade aldrig velat att vi skulle sluta leva, sluta våga tro att dagarna kommer att ljusna och långsamt långsamt fyllas med ny tro, med nytt hopp. Med små, små steg kommer livet att vända mot en ljusare tid. Men du klarar det inte helt ensam. Du behöver dina nära och kära. Kanske nya nära och kära som du aldrig trott skulle kunna ge så mycket kärlek och stöd. Du behöver varma händer att luta dig mot, stöttande ord som hjälper dig att skingra tankarna. Kanske nån som tar dig med på en liten promenad så att du kan andas lite lättare. Våga be om hjälp och våga hoppas på att det blir mer uthärdligt med tiden. Våga tro att det blir så bra som det kan bli trots det som drabbat dig. För det blir bättre, det blir ljusare igen.
Varma kramar
Linda S
Jag förlorade min man – min stora, lyckliga kärlek – den 26/10.
Detta efter ett och halvt års kamp mot cancern, det återfall han fick i somras betedde sig dock aggressivt med 7 tumörer i levern.
Jag såg honom vittra bort på några månader…hela tiden en kämpe som hade bestämt sig för att slå tillbaka, han kunde inte acceptera att ge upp.
Säkert mycket för min skull.
Tomheten nu efteråt, overkligheten i ”aldrig mer” är outhärdlig, liksom för er andra.
Jag söker mig också mycket till böcker, även ”Ted talks” på Youtube som har föreläsningar om sorg…allt i något slags desperat behov av att förstå hur man alls ska kunna överleva detta själv?
Livets villkor förvisso – men smärtan i oss som står kvar, den går ju knappt att beskriva.
Det är plötsligt så tyst, gör så ont!
Hej. Min sambo gick bort samma dag som din make, den 16 oktober i år. Han kom aldrig hem från jobbet, hittades avliden i en lägenhet där han jobbade med att lägga golv. Hade bara fallit ihop. Har fortfarande inte fått svar på exakt vad som var orsaken. Brottas med tanken att han kanske kunde ha varit i livet nu om han bara inte hade varit ensam. Han var 39 år gammal och nu är jag ensam med vår dotter på nu 5 månader. Allt det som skulle ha blivit är borta. Förstår din känsla av overklighet och av allt det där praktiska som tränger sig på. Och det där om att han var framtiden. Många runt omkring mig säger att min dotter är framtiden, vilket de såklart har rätt i, men han skulle ju ha varit med i den framtiden – tillsammans med oss. Och hur kommer det nu att bli?
Din sorg är förstås outhärdlig just nu. Miste min make två dagar tidigare, den 14 oktober, och känner igen mig i hur du beskriver overklighetskänslan och ångesten för framtiden. Kanske är det bästa att låta sorgen få ta den tid den behöver, inte ställa för höga krav på sig själv? En liten tunn bok som ger mig mycket tröst är Göran Gyllenswärds En bro till framtiden. Kanske kan den hjälpa också dig? Allt gott till dig, ge inte upp.