Två dagar med mycket tung sorg…
Vad gör man när ens själ är så trött att man knappt orkar andas…
Det är så tungt att inte orka…
Man känner sig så värdelös…
Du vet vad du måste, men du kan inte förmå dig…
Du vill inte vara ensam, men du orkar inte umgås…
Hjärtat gråter, själen gråter men ögat är torrt…
Du vill så förtvivlat ha tillbaka ditt liv som har ryckts ifrån dig…
Hur ska du orka, när du inte orkar…
Du är trött, men du kan inte sova…
Du känner dig så ensam med din sorg, trots att du vet att många andra också sörjer…
Nu närmar sig tuffa datum, din rädsla är stor inför dessa datum…
Hur kommer du att må…kan det verkligen bli värre än vad det redan är nu…
Saknar dig så…underbara älskade allra finaste Classe…Tomrummet efter dig är så fruktansvärt stort…
Livet går vidare och jag har mycket att vara tacksam för…
Försöker minnas våra finaste stunder, men rädslan i din blick när du gick vidare på en stig som är svår att följa kommer för alltid att finnas kvar på min näthinna och i mitt minne…
Det är bilder som är omöjliga att sudda bort…en obeskrivlig smärta…en smärta som dessutom inte avtar utan bara ökar…
Hur ska jag orka att orka…