För 4 år sedan idag fick min sambo åka till sjukhuset och blev kvar i 7 veckor. Några dagar innan han skulle skrivas ut somnade han och vaknade inte på morgonen.

Jag har kämpat och stridit i 4 år för att en felaktig cancerdiagnos, en onödig operation och en osammanhängande eftervård ska erkännas som den vårdskada det uppenbart var. Är utmattad och ensam när jag efter dessa 4 hemska år får rätt och en symbolisk upprättelse.

Alla människor har vänt mig ryggen, några bär sig rent ut sagt åt som svin. Jag orkar inte mer, vill inte leva. Han blev 69 år, jag var 10 år yngre, men hela livet tog slut.

Vi lever i världens kallaste land. Människor är arroganta, fullständigt hjärtlösa, kan slänga ur sig vad som helst helt utan skrupler. Jag, som hade behövt hjälp med småsaker blir betraktad som avskum, knappt en människa. Vilken tur att han inte vet något om vad som hänt…