Fredagen den trettonde november 2020 krossades mitt liv. Som vanligt sa jag ”gomorron” till min Christina innan jag gick ut på morgonpromenaden med Trulsbollen. Allt var som vanligt och Christina skulle göra frukost under tiden vi var ute.
Det var så tyst i huset när jag kom hem och toalettdörren stod vidöppen. Ropade på Christina men fick inget svar. Då såg jag henne där hon låg på badrumsgolvet. Det tog ett par sekunder innan jag förstod att hon inte var vid liv. Påbörjade hjärt-lungräddning direkt samtidigt som jag larmade 112. Skrek till dem att de måste komma direkt eftersom jag stod med ett hjärtstopp. Kämpade med kompressioner i tio minuter och min kropp skrek efter syre. Jag kände att allt var för sent men fortsatte med full kraft tills ambulanspersonal, polis och brandkår störtade sig in och tog över.
Jag visste någonstans att allt var för sent och jag sa till räddningspersonalen att sluta eftersom risken var att en återupplivning bara skulle ge hjärnskador och ett liv som Christina inte skulle önska. De fortsatte ändå i trettio minuter och när jag hörde att de sa ”stela pupiller” förstod jag att livet raserat för alltid.
Jag bad personalen hjälpa mig att lyfta in Christina i sängen och där fick hon ligga fram till kvällen så att en närmaste familjen fick ta avsked om de ville. Det var också viktigt för mig att Christinas älskade syskonbarn Cilla med familj från Södertälje skulle få ta farväl. De körde så fort de kunde till Nynäshamn för att hinna med båten till Visby och kom fram med en minuts marginal…
Det var fint att få ha Christina hemma under dagen men när Fonus kom för att hämta henne på kvällen bröt jag ihop fullständigt och gömde mig i källaren…
Obduktionen visade att Christina drabbades av ett plötsligt hjärtstopp, ett kammarflimmer, utan någon direkt påvisad orsak. Döden kom på ett ögonblick och hon dog antagligen innan hon föll ihop. Min läkarkompis som tog emot obduktionsresultatet sa att Christina inte hann märka något och att för den som dör finns det inget mer skonsamt sätt. För den som blir kvar är det dock inte lika skonsamt…
Drygt en och en halv månad har nu gått och allt känns ofattbart. Jag är helt ny i föreningen och famlar ännu i mörkret.
Hej ser här att jag inte är ensam med sorg för att nån rycks bort förtidigt. Min sambo dog 54 år gammal i en arbetsplatsolycka den 14 januari 2021. Varför? Har hamnat i min värsta mardröm som jag aldrig kommer vakna ur…Hur ska man orka gå vidare när hela ens tillvaro blivit krossad? Vill bara sitta i ett hörn o bara vara resten av livet. Detta var ju inga tröstande ord till nån,men det här gör så jävla ont!
Min man dog i ett plötsligt hjärtstopp i maj.20, kl 20.53 i soffan när vi såg på TV.. vi satt och pratade och jag hade blicken fäst mot TV´n.. han svarade mig och 4 s senare hör jag ett konstigt ljud, jag vänder på huvudet och då är han död.. Precis som du gjorde jag ensam HLR på honom i 13 minuter innan ambulansen kom men det fanns inget att göra. Han hade en för oss helt okänd hjärtsjukdom och var vad jag vet frisk och hade inga symptom. Jag gick in i en svår chock av det stresspåslag jag fick, jag stängde själsligen av. Men pö om pö så släppte kroppen på sorgen.. jag har gråtit, rasat, varit helknäpp mellan varven, inte kunnat varken sova eller äta men även försökt att varje dag se en liten ljusglimt. Efter 3 månader började jag jobba så smått igen och det gjorde mig gott, jag har svårt med nya saker men det som jag kan fungerar bra, jag får vila lite från sorgen när jag jobbar. Efter 7 månader så började effekterna av chocken att avta och man får vila i längre perioder från de svarta ränderna på sorgehästen. Sorg är inte linjärt, när den slår till så är det lika ont som i början men man har fler och fler ljusa dagar innan sorgechocken släpper till, man får vila lite längre mellan varven och det är så skönt. Man kan aldrig ge någon råd men du ska veta att jag vet vad du går igenom, jag har varit där, är där än, och du har mina varmaste tankar. Ett litet råd på vägen som jag fick (och som fungerade för mig) var att göra alla måsten på förmiddagarna och vila sig på eftermiddagen, man blir trött av att sörja. Vara snäll mot sig själv och aldrig bli rädd för sina reaktioner. Många varma kramar till dig <3
Vill bara skicka en kram åå jag vet hur det känns när livet förändras på en sekund. Min sambo va med om en trafik olycka 19 okt-20, dog av skadorna 26 nov.-20 Kan fortfarande inte förstå att han e borts
Hej jag lider med dig och förstår din Känsla av chock:(min sambo va med om en trafik olycka den 19 okt-20 och dog av skadorna 24 nov.-20. E fortfarandr i chock, han körde till jobbet å kom aldrig hem igen.livet är så orättvist. Hur gamal blev hon? Min sambo va 44 år kram på dig