Sitter här ensam i semestertider. Ser hur andra har varandra. Saknar dig. Känner mig håglös inget är roligt. Tänker på hur vi hade det på våra semestrar. Känner mig så ensam. Ska detta aldrig gå över. Fattar inte att det gått 5 år. Vart tog tiden vägen. Jag kommer inte ur den här känslan. Har ingen vän som jag kan dela mina tankar med. Jobbar fortfarande fast jag skulle slutat för länge sedan. När jag är på jobbet går det bra men helgerna och längre ledighet är fruktansvärt jobbigt. Jag känner en rädsla för att söka efter något annat som jag kan fylla mitt liv med. Känner mig så himla låst. Mina barn har sitt och bor inte här. Ja så känner jag och det kan verka som att det är jag själv gör mitt liv så här jobbigt och så är det nog. Men kärleken till min man lever kvar och sorgen efter honom är fortfarande stor.
Meny
Det känns likadant för mig. Det blir 3 år i november att min man dog men saknaden blir bara större. Jag väntar fortfarande att jag vaknar ur mardrömmen…
Mina barn bor inte heller i samma stad. För mig är jobbet räddning. Och visst kommer mina barn på besök och jag åker till drm, träffar vänner ibland, men jag är ändå ensam. Vi gjorde allt tillsammans, så livet är tomt hur jag än försöker hitta på saker och träffa folk. Kvällar, morgnar är hemska. Det går aldrig över, det blir inte bättre. Jag är kvar men en stor del av mig försvann med honom. 💔😢
Hej Anonym!
Beklagar din sorg och saknad. Frågan du ställer om att det aldrig ska gå över känns väldigt bekant.
För mig blir det nu sex år i september sedan min man dog. Förstår inte heller vart tiden gått.
Men jag har försökt att inte ”låsa” fast mig utan sökt mig ut.
Nu har jag syskon, barn, barnbarn, vänner och grannar som även stöttat mig.
Men har insett att saknaden kommer oavsett hur mycket ”trevligheter” jag fått…
Jag hoppas att du kan och vågar hitta något som kan ge dig en stund av glädje, så du får vila från saknaden och ensamheten.
//Styrkekramar Susanne