Saknaden

För några dagar sedan skulle min man fylla 62 år. Det har gått 2 1/2 år sen han hastigt lämnat mig. Vi pratade tidigt på morgonen om min kommande födelsedag, han skulle boka bord på restaurangen, våra söner skulle komma, för att bara en timme senare var slut på allting. Han gick själv till ambulansbilen för att några minuter senare hans hjärta skulle stanna. Ingenting hjälpte, när jag kom till sjukhuset i andra bilen, var det slut brusten aorta, det gick inte att rädda honom. På min födelsedag satt jag och barnen och valde kista och planerade begravning. Det är overkligt fortfarande, saknaden blir bara större. Ensamheten är hemsk, vi gjorde allt tillsammans. Jag har underbara söner, några goda vänner, några försvann. På jobbet kan jag vara nästan som vanligt, det är det enda, men sen känns allt hopplöst, meningslöst, tomt. Blir det nånsin lättare?

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Melisa

    Ja, det är hemskt hur snabbt livet kan förändras, utan någon förvarning. Det gör chocken ännu större.

  2. lillulla

    Samma hände mig. Min man gick själv till ambulansen, ingen dramatik. Sedan dog han på sjukhuset. Det var 12 dec -21. Choken sitter kvar, man är svag och känslig. Har fått akut inflammation på balansnerven med envis yrsel som inte vill släppa. Förvärras vid stress…. Nu får vi kämpa 🧡 Kanske denna grupp är bra!

Lämna ett svar