Sorg som bara blir allt större

Det har nu gått lite mer än 6,5 månader sedan min sambo sedan 21 år gick bort alldeles för tidigt och alldeles på tok för fort i cancer. Vi fick reda på hans cancer 14 januari och 30 januari är han borta. Cancern satt i bukspottskörteln…Min sambo blev bara 57 år. Vi som skulle bli gamla tillsammans. Jag skriver ofta av mig på Facebook till mina vänner. Men det känns som om mina vänner trots att ingen säger något har tröttnat en liten smula på mig. Den första tiden går ju åt till att bara hålla näsan ovanför vattenytan. Man är i chock och fattar inte riktigt allt det som händer runt omkring en. Jag var bara sambo som sagt och vi hade inga gemensamma barn, han hade inga barn alls och det innebär ju att hans föräldrar som finns i livet ärver honom. Jag är chockad över vad sorg kan göra med människor. Min sambo hade också en yngre bror och inget testamente fanns skrivet. Ja ingeting fanns skrivit. Suck en härva utan dess like. Men det är inte det som nu håller på att äta upp mig. Utan det är sorgen som kommer ifatt mig nu när allt håller på att lägga sig. Det har varit försäljning av vår bostadsrätt bör jag tillägga också. Ja en massa mickelimack. Men som sagt sorgen. Det är så tomt. Jag tänker på alla ord som inte blev sagda. Att jag kanske inte kunde ge honom allt det stöd som jag borde. Ja snurr snurr snurr i huvudet utan dess like. Är inne på min tredje vecka i bara sorg. Inför halvårsdagen lamslog mig sorgen nästan helt. Panikångestattackerna avlöste varandra och på något konstigt vänster så tycker folk i min omgivning att sorgen ska avta ju mer tiden går. Men för mig är det precis tvärtom. Sorgen blir bara större och större. Sorgen över hans familjs agerande. Att pengarna de fick ärva av honom är viktigare än att han är borta. Jo de är på riktigt jätte giriga. Vad hände där liksom. I 21 år har jag känt dem. Firat jul, andra högtider och födelsedagar tillsammans med dem. Idag är jag inte värd något i deras ögon. Gör det ont, ja det gör det. Men som sagt det som gör mest ont är deras girighet angående pengarna. Eller ja inte pengarna i sig, utan mer att hans person kommer i skymundan. Det gör på riktigt jätte ont enda in i själen. Tror att det har mycket att göra med min sorg också. Nu avslutas något fint som var vi. Jag varken fick eller kunde behålla vårt hem. Så här ska det inte behöva vara i vårt land. Ingen går liksom och tänker på sin död. Man tror och tänker att man kan bli minst 80 till 100 år t.o.m. Är man 57 år tror man att man har en massa år framför sig. Men nej så blev det inte i det här fallet. Jag själv lutar mig tillbaka på att mina tre söner ärver mig. Vad det gäller min begravning så vet de nu i vart fall efter att jag har ordnat med min sambos begravning hur jag vill ha det. Ingen sorg på begravningen i den bemärkelsen inte utan här ska det hyllas att man har levt de år man har levt. Tårar finns ju givetsvis med, men desto större är hyllningen till livet. Ja nu har jag skrivit av mig en smula, eller nej det blev visst en hel novell. Vill även passa på att tacka alla som finns runt omkring mig, ingen nämnd och ingen glömd och dig som just nu har läst allt detta. Ha det fint och ta hand om er där ute i livet. Man vet som sagt aldrig när livet tar en helt annan vändning än vad man har tänkt sig.
All kärlek till er och kram kram på er ♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️

Detta inlägg har 5 kommentarer

  1. Sannq

    Känner igen mig och gråter. Min man gick bort för 5 år sedan. Cancer. Han blev 54 år. Jag har mina älskade barn och vänner men känner mig så ensam. Det känns som att återstoden av mitt liv bara ska uthärdas.

  2. Annelie

    Hej, jag känner igen varenda ord av vad du skriver
    Och känner precis likadant. Var bor du?

  3. Mariola Helena

    har egna söner men de har bara intresse i pengar.Jag lider med dig. Vi kanske träffas en gång på Vimil träffen.Jag förstår dig o din stuation.Mariola Helena Hansson.Hoppas att det blir Malmö träff snart.en hälsning från en som Har också stor sorg i hjärtat.

  4. Anonym

    Tack Lena i Skåne…
    Jag visste alltid att han var någonting extra. Någonting annorlunda. Någonting som var mitt…
    Jag kan inte riktigt förklara känslan för denna kärlek. Det var någonting som jag alltid längtat efter utan att veta att det existerade.
    Riktigt hur starka mina känslor för honom var, blev jag smärtsamt varse den dagen då han lämnade mig. Smärtan jag kände då var inte likt någonting annat jag känt tidigare.
    Det kändes som att jag skulle kvävas av alla tårar. Jag trodde att de aldrig skulle sluta rinna. Det var så svårt att känna så mycket kärlek för att sedan bara bli av med den.
    Det känns som om jag aldrig kommer att återhämta mig. Jag har aldrig varit så negativ i hela mitt liv, men förlorad kärlek förändrar dig som ingenting annat
    Jag är för evigt lämnad…att det här blev slutet på hans existens i mitt liv…
    Jag är så trött på att bara orka lite till och lite till. Jag är så ledsen i mitt hjärta. Denna eviga berg och dalbana med känslor.
    För jag är ju samtidigt så otroligt tacksam och lycklig för de 21 år som vi fick tillsammans. Att just jag fick älska honom och att just han fick älska mig…

  5. Lena Lagrelius

    Fantastiskt bra skrivet. Men att folk är så giriga efter pengar. Men så är de. De kunde låtit dig bo kvar.
    Ni hade bott ihop länge. Synd att ni inte han gifta Er
    Eller hade testamente. Vet själv hur ensam man är.
    Helst kvällar o helger. Höst o vinter stänger folk in sig. Tur du harr ett dina söner men man kan ju inte hänga på dem jämt. Lena i Skåne

Lämna ett svar