Minnesstunden var i onsdags, men din aska ska grävas ned när det är vår. För många blev minnesstunden ett avslut men för mig blev det starten för att börja sörja. Nu har det mest akuta avklarats och nu är jag själv med barnen. I 17 år var det vi, men nu har jag levt utan dig i 31 dagar och tårarna fortsätter att rinna. Vet inte om de någonsin kommer att ta slut. Jag vet att jag måste leva vidare för barnens skull, måste bara hitta ett sätt att plåstra ihop mina smådelar till ett hjärta igen. Du är för alltid älskad och kommer aldrig bli glömd….
Meny
Förlåt Sanna att jag skrev om min sorg bredvid din sorg. Men av någon anledning så kändes det så rätt att göra det.
Jag har läst en del inlägg och känt var ska jag skriva och som sagt så kändes det som om jag drogs till dig.
Förlåt ännu en gång. Var rädd om dig.
Varm kram Lotta 💞
Den 1 mars begravde jag min älskling som jag varit tillsammans med i nästan 21 år. Vet inte hur jag ska överleva utan honom. Jag har mycket att leva för. Tre helt fantastiska vuxna söner med fruar och två magiskt fina barn barn. Alla säger det kommer att ordna sig, det blir bra. Men vill jag att det ska bli bra. Vad kan bli bra utan min livskamrat. Vi skulle bli gamla tillsammans. Han fick bara bli 57 år. Han dog den mest hemska och fasansfulla död man kan få. Han hade cancer i lungor, magsäck, lever och bukspottskörteln. Därför gick allt så fort. Han fick sitt tunga besked den 14 januari och den 30 januari var han borta. Ja, när det nu skulle gå så illa är jag ändå tacksam för att det gick fort. Men inte så fort. Min sorg är så stor. Jag vill inte det här mer. Hur överlever man när man känner i varje del av kroppen. Detta överlever jag inte. Jag vill inte. Jag har så många fina vänner och mina söner gör allt för mig. Han var inte far till mina söner men han var mitt livs kärlek. I hans famn var det som att komma hem. Jag vill inte vara utan honom. Kvällarna var värst för honom. Mina kvällar är de mest hemska för mig. Om och om igen rullar alla hemska upplevelser i min hjärna. Min älskling dog med sin hand i min. Hans sista andetag kände jag i mitt ansikte. Jag pussade hans kinder och ögonlock. Åh vad jag saknar honom. Varför varför varför…Vad ska det bli av mig. Min bästa vän finns inte mer…
Håller också med er,minnesrummet och avskedet och nu gå vidare själv ,trots barn och barnbarn förstår jag inte hur och varför jag ska fortsätta själv.Skuldkänslor för att jag inte lyckades rädda min älskade livskamrat och bästa vän i 45 år.Han fick hjärtattack i sömnen och jag vaknade när han tog sitt sista andetag.Vi gjorde allt tillsammans och jag var så älskad.Kommer man någonsin kunna älska någon igen.
Håller med dig, avslut och början på en sorg som är fin, jobbig, helvetisk, argsint och förtvivlat ensam, en liten tröst kanske är att vi är fler som känner med dig❤️