Idag är det en sån där dag när nästan allt känns meningslöst och tomt utan min älskade. Minsta motgång får mig att bryta ihop i tårar. Vill bara skrika rakt ut och gråta som ett barn, men måste hålla ihop, samla mig på jobbet. Så förbannad på orättvisan i att Du inte fick leva kvar på jorden min älskade älskling. Snart har det gått ett år och jag väntar fortfarande på att vakna upp ur denna mardröm. Vet att Du är borta, vet att Du aldrig mer kommer hem genom dörren eller möter mig med din varma öppna famn när jag kommer hem. Men Kärleken finns alltid kvar, den dör aldrig. Önskar bara att jag kunde fortsätta dela den med Dig i livet, här och nu. Det går inte. Jag måste fortsätta leva med Kärlekek inom mig och överleva med alla underbara minnen. Fortsätta leva, men hur då?